Även om det är svårt att inse det när våren precis håller på att brista ut i sommar så är det ju snart jul. Här i värmen pryds palmerna med ljusslingor och "papai noel" lurar i varje skyltfönster. Stackars Tomten, han måste vara jättevarm tänker jag i mitt stilla sinne. I juletid delar man också, precis som i många andra länder, ut små kuvert till folk runt om kring en som gör livet lättare och får allt att rulla. Brevbäraren får sin lilla julgåva, sopkillarna sin, elektrikern sin och så vidare.
Det är när man hanterar dessa små gåvor som man återigen slås av hur sjukt bra de flesta i Sverige verkligen har det. Självklart kan det ibland vara svårt att få ihop finanserna när utlandsresan ska betalas samtidigt som ett gäng kvartalsräkningar dyker upp och räntan svajar. Igår bad vår stolbindarkille om förskottsbetalning. Detta skedde till Silvia som förklarade för mig att han och hans familj (5 barn och en fru med konstant behov av medicin och sjukvård) inte har några pengar. Det var inget han stoltserade med utan han bad, med nedslaget huvud, Silvia att fråga oss om han kunde få lite betalt i förväg. Saken är det att han fick väldigt mycket betalt under de första dagarna han jobbade för att köpa material med mera, sedan försvann han i nästan en månad utan att det gick att få tag på honom någonstans. Av den anledningen har vi varit något restriktivt inställda till att betala honom mer innan arbetet är slutfört. Ett arbete som för övrigt är helt bisarrt. Han klär alltså om gamla rottingmöbler. Först tar han bort allt gammalt, vilket i sig är ett jättejobb, och från skelettet på stolen så börjar påklädnaden av den nya klädseln.
Tillbaka till hans förfrågan. Till historien hör också att det har kommit till vår kännedom att han har problem med drickande. Vilket sorgligt nog är väldigt, väldigt vanligt här. Efter att förstått att han faktiskt inte har ätit ens lunch de senaste dagarna och tackat nej till våra luncherbjudanden bestämde vi oss i samråd med Silvia för att trots allt betala honom en liten slant. Utöver det plockade vi ihop vad vi hade i frysen och i skafferiet i matväg. En stor kyckling, två kilo oxfilé ("Opa! sa han och log"), ris, pasta, krossade tomater med mera. Med en mycket skamsen blick tog han tillslut emot maten med orden "Obrigado senora Petra, muito obrigado." Till Silvia sa han att de där påsarna betydde allt för honom. Inte för oss. Det ger mig en klump i magen.
Silvia, Francis och dottern Livyan, bor ju nu sedan en månad här hos oss. Det är verkligen roligt. Mer liv och rörelse, umgänge, portugiska och skönt att alltid ha nära till hjälp av olika slag. Chloe är storfavorit hos Livyan, snart 5 år, och Chloe ÄLSKAR att leka hos de. Silvia hämtar självmant Chloe efter arbetstid för lekstunder. Utöver det så lämnar vi numera in Babyvakten till Silvia på kvällen om vi ska lämna huset en stund efter att Chloe har somnat. Peppar, peppar, så sover Chloe circa 10 timmar i streck utan ett knyst så hittills har Silvia aldrig behövt gå in till henne.
Vackra, fantastiska Silvia, Livyan & Chloe-Loe.
Livyan flyger fjäderlätt runt över gräsmattan och gör piruetter. Hon älskar att dansa och hennes högsta dröm har varit att få dansa balett. Vi bestämde oss för att kolla upp möjligheterna. Vi fann att det finns en dansskola i Búzios som har balett för yngre barn. Jag vet inte vad ett års balett kostar i Sverige, men här var det då inte gratis (drygt 4000 kr) för en 4-åring. Vi beslutade oss i varje fall för att se till att Livyan ska få dansa balett. Tanken var att det skulle bli en överraskning för hela familjen, men vi var tvungna att fråga Silvia om skoltider etc. När vi kom hem och jag sa till Silvia att hon absolut inte får berätta något för Livyan innan jul kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. "Ni existerar inte Petra och ni kan aldrig förstå vad det här betyder för oss". Naturligtvis började även jag gråta, blödig som jag är. Det är så brutalt lätt att göra en så enorm skillnad. Har funderat på hur man mer kan hjälpa på ett långsiktigt sätt och kommit fram till att utbildning är a och o här (som på de flesta ställen). Kanske kan man öppna upp ett konto till Livyan som ska användas till utbildning. Jag återkommer i frågan för kanske är det fler än vi som vill vara med och påverka framtiden för en liten brassetjej.
Här har ju de senaste månaderna präglats av härlig svensk fägring. Först min familj, som lämnade kvar pappa :), därefter Filip och Fredrica och sedan Daniel. Strandbesök i Arrial do Cabo, djungel-och vattenfallsäventyr i Sana, snabbvisit i bergsstaden Petrópolis och Riobesök har stått på agendan.
Den fantastiska stranden Arrial do Cabo bjuder på mycket motion. Inte minst för att ta sig upp och ner.
Klassiskt besök på Casas Brancas md Filip och Fredrica.
Upp i bergen mot naturreservatet Sana.
Väl framme blev det mycket promenerande.
Ett stort löv till Adam...men var är Eva?
Mitt under familjefotograferingen kom det plötsligt en häst med ryttare från ingenstans.
En vandrande pinne i sin rätta miljö och en giraff som äter löv.
Mot Petrópolis norr om Rio for vi sedan för ett andra försök. Förra gången fick vi inte checka in eftersom vi saknade dokument på att Chloe var vår dotter.
Återigen en extremt vacker färd.
Besök på museum och ölbryggeri hann vi med.
Casinot. Mycket märklig europeisk alpstil i denna stad. Många fina hus.
Sedan bar det av till Rio för sedvanligt turistande och strandhäng.
Ett smockfullt, men ack så vackert Ipanema.
Utöver detta har massor av jobb utförst, men också livsnjutning på hemmaplan i Búzios. Filip och Felix slipade och oljade det lilla
decket, ramar har målats och bilder har ramats in, badrum har fogats och
Fredrica har hjälp till att pillerillskrapa bort fräg med rakblad.
Pappa har grejat med massor av småfix och dessutom teamworkat med Felix
med att måla klart huset, byta ut ruttet trappsteg, sätta sten vid
entrén, oljning av det stora pooldecket, målning av bord, sågning av
ramar till alla sänggavlar, som sedan har målats och nu är på plats,
byggt spalje mm. Sängar har byggts och bordsskivor har gjutits av mig
och Daniel som också har flugit runt på taket och monterat bort fula
gamla parabolantenner, fixat med tegelpannor som hamnat snett och
dessutom stått för utbyggnaden av vårt nätverk. Två routerförstärkare
och vips internet fungerar i varje rum. Stort tack för all hjälp vänner
och far det betyder massor! Felix har arbetat som aldrig förr och visat
en otroligt effektiv och driven sida som jag anat gömt sig där bakom "vi
gör det sen". Tror att min älskade insett att "sen" snart inte finns.
Francis och tre polare fick i uppdrag att tömma "vår" bakgård. EN dag
och TRE containrar bråte och gammalt trädgårdsskräp gick det åt.
Fantastiskt skönt. Det är helt otroligt vad duktiga och effektiva
brassar är när de väl jobbar :) Hemsidan börjar också bli klar och
kommer förmodligen att läggas upp på måndag. Väldigt spännande. Lovar
att uppdatera när den är online. Bokningar droppar in och vi känner oss
nervöst förväntansfulla.
Lamp- och rammålning samt montering av gamla modemagasin från bland annat 50-talet.
Trapprenovering.
Sista väggen blir grön.
En gammal pall blev till nattduksbord.
Fler nattduksbord har det gjutits.
Paraboler har plockats ner.
Francis räddade en alldeles nykläckt fågelunge som förvirrade sig in i vårt hus.
Chloes lycka över en alldeles egen fjärrkontroll att suga hur mycket hon vill på.
Här byggs det såväl stolar som spalje.
Färdig spalje och Felix som grekisk Gud.
Slipning av pooldecket.
Städning av bakgården.
Före
Efter
Före
Efter
Före
Efter
Vårt fantastiska team och våra tre containers.
Fler eftermiddagar på Casas Brancas har det också det också blivit. En utsikt man inte blir mätt på.
Daniel utför klassikern på stackas Brigitte.
Lite mer strand.
Sist men kanske inte minst lite nya bilder på huset och trädgård:
Äntligen har poolmöblerna anlänt.
Här är listerna till gaveln ännu inte på plats, men ni får ett hum.
Före list och efter list.
Avslutningsmiddag med Pappa, Silvia, Francis och Livyan innan pappas färd mot minusgraderna.
Tomten har exploderat i färg. Träden vi trodde var döda visade sig vara
allt annat än döda. Synd bara att de halva året ser hemskt torra ut.
Idag anländer våra nästa besökare. Marie och Claes (Felix föräldrar). Efterlängtat som tusan det med. Julfir ska det bli, har hört rykten om löjrom i väskan. Chloe är nu uppe och knatar och gör tillvaron ännu osäkrare. Nu är klockan 09.00 och det är hög tid för både Felix och Chloe att vakna. Det var allt för den här gången, men lovar att återkomma när hemsidan är uppe.
Ta hand om er och försök att göra en liten skillnad för någon (vem det än må vara) som inte har det lika bra som just du.
God jul på er också om det nu blir intensivt framöver så att jag inte hinner skriva igen. Avslutningsvis bjuder jag på en bild på vår gran.
