Frukost med Borgmästaren, saknad och tapetklister.

Tiden går fort. Dagarna bara försvinner i ett virrvarr av målande, matande, ätande, matlagande, mailande, google traslatande, snickrande, tapetserande, slipande och lekande. En klok kvinna sa en gång till mig att tiden faktiskt går fortare ju äldre vi blir. Jag rynkade på näsan och sa att det ju är omöjligt. Ingenting är omöjligt fick jag till svar och sekunden efter förklarade hon att i en femårings liv är ett år 20% av hela livstiden, femåringens enda referenstid. För en 31-åring som jag är ett år betydligt mindre antal procent (jag påbörjade en uträkning, men måste som så många gånger förr inse att jag inte är lagd åt det matematiska hållet och med risk för att göra bort mg fullständigt väljer jag alltså att bespara er denna uträkning). En dag i Chloes liv är förmodligen jättelång, särskilt när man inte tycker om att sova på dagarna, medan vi kämpar med att hinna med en bråkdel av det vi önskar.

Tid är något som våra liv kretsar kring på olika sätt. Det är något vi stressas av, något vi njuter av, något vi ibland vill ska gå snabbare och en annan gång långsammare, något som gör oss äldre, snyggare och visare. Tiden sägs också läka alla sår.

Det må vara sant, men kvar finns alltid ärren. Inte ens tiden råder bot på dessa. Somliga ärr bleknar för att kanske nästan försvinna, medan andra alltid finns där som en liten skugga. En skugga som skvallrar om en smärta och en saknad. En smärta och saknad som kanske för det mesta hålls i schack av vardagen, men så plötsligt brister det. Den där fördämningen som herr vardag med sina uppdrag bygger, pinne för pinne rasar plötsligt och en flodvåg sköljer fram. Inget kan stoppa den. Kroppen tvingas ge efter och smärtan, sorgen och den oändliga saknaden pulserar ut. När man sugs med vågen och kippar efter andan vid ytan kan man inte förstå att man dag efter dag kan kliva runt med vetskapen om att den där fördämningen byggs och saknaden och sorgen ligger där och plaskar. Det känns overkligt att man någonsin kommer att kunna sluta gråta. Men så plötsligt börjar floden ebba ut. Foten snuddar vid botten och en stund senare har man fotfäste igen. Utmattad faller man ihop och känner hur man sakta återfår andningen. Det är i detta skede man behöver "sin människa". Han eller hon som bär upp ens blöta, kalla kropp och värmer och torkar torrt. Mitt i all saknad efter min älskade mamma uppskattar jag så plötsligt livet något helt enormt. När jag sitter där med huvudet i min älskade Felix knä och känner hur hans kärlek får mig att återfå fotfästet där han sitter och smeker mitt hår och bara låter mig gråta och känna så sprids en lycka i min kropp. Jag har så mycket. Önskar bara att mamma kunde få vara med och dela denna lycka. 

Längtar det gör man efter allt man rent fysiskt kan få.

Saknar det gör man det som inte längre går att ta på. 

Trots min mammas frånvaro så tror jag som sagt att hon glider omkring här i vår trädgård. Simmandes i luften i den gröna kolibrins skepnad på det sätt som bara dessa fåglar kan röra sig. Hon ser och gläds åt allt vi gör och framför allt åt att hennes alla hamstrade prylar kommer till användning. Aldrig trodde nog ens hon innerst inne att de där gamla sakerna på vinden skulle komma att pryda ett hem. Det om något är nog hennes nektar. 

Nu börjar vi snart närma oss ett halvår i vårt nya land och jag tänkte därför ta och lista våra tankar i en liten plus- och  minuslista:

Plus nummer 1: Gratis hemkörning

Redan i juli när Marie och Claes var här skapades ritningarna till det som vi nu har börjat bygga. Egna sänggavlar. Vår första tanke vara att tapetsera fondväggar i rummen, men så kom vi plötsligt på denna fiffiga idé istället. Tapetserade sänggavlar. Glada i hågen köpte vi oss vårt första virke. För att knyta an till det första pluset på listan så åker man bara till brädgården, säger vad man vill ha och om man vill ha några specialarutsågningar (som t.ex. för golvlister), betalar och sen vips så är det hemkört utan någon som helst extra kostnad. 

Detta gäller allt. Är ölen slut, ringer man lilla affären och 10 minuter senare har man där en påse kall öl, tar gasen till spisen eller kolen till grillen slut så ringer man vatten-, gas- och kolkillen. Otroligt härligt och smidigt. Samma sak i mataffären, men där måste man handla själv, men sedan kör de hem varorna om man så önskar.

Tillbaka till stommarna. Det var med stor glädje och entusiasm vi tog oss an det hemlevererade virket. Det vi inte riktigt hade fattat var hur brutalt hårt detta virke är. Helt sjuk. Skruv efter skruv och borr efter borr (för naturligtvis försökte vi förborra när vi märkte att skruvarna gick av) sögs fast i trät för att sedan helt sonika gå av. Vi räknade det tillslut till runt 20 trasiga skruvar och 3 borrar. Då gav vi upp och bestämde oss för att vi behövde bättre verktyg, borrar etc. Därav for vi till jättebyggvaruhuset Leroy Merlin som ligger utanför Rio.

Efter fyra timmar på Leroy åkte vi därifrån med såväl massor av nya verktyg och bra-att-ha-saker som det längsta kvittot vi sett.

 Med nya verktyg gick det sedan undan.

Tillsågning och grundmålning.

Tapetsering. Det rosenromantiska rummet. :)

Vi fick helt klart blodad tand för tapetsering och passade då på att tapetsera Chloes rum och vårt sovrum. Mycket nöjda och stolta över resultatet.

Låt mig återgå till plus- och minuslistan:

Minus nummer 1: Trafiken

Brassarna har ju som ni säkert har förstått inte särskilt bråttom med saker och ting. Inte alls faktiskt. Var sak har sin tid, men när det kommer till trafiken är det en helt annan femma. Snabbast vinner. För er som vistats i länder som Egypten så har jag förstått att trafiken här är lugn som bara den, men för oss upplevs den som lite galen och hetsig. Folk kan stanna lite där de känner för det vilket kan orsaka kilometerlånga köer.

Appropå köer så fastnade vi i en timslång kö på väg hem från shoppingen på Leroy Merlin. Valet här avgjordes förra söndagen och nummer 20 Dr André gick segrande ur valet och petade ut den sittande borgmästaren. På måndagen var det dags att sörja eller fira. Vi stötte ihop med det firande gänget och då tog det stopp. Den största skillnaden här mot en svensk bilkö är att ingen accepterar kön utan istället kör i den icke befintliga vägrenen, i motsatt fil eller i den icke befintliga vägrenen på MOTSATT sida. Det allra mest underhållande i detta var att Felix helt tappade humöret efter två timmars bilkörning till Rio, fyra timmars shopping, två timmars bilkörning tillbaka och en timme i bilkö så han bestämde sig för att testa våra nya dämpare (ytterligare ett plus jag ska återkomma till) och körde ner i "vägrenen" han också.

 Plus nummer 2: Tjänster är så förbannat billigt

När jag plötsligt såg att det blänkte till ovanför bakdäcket anade jag att något inte stod rätt till. Jag kikade in och såg att höljet till dämparen hade försvunnit. Istället för att slå mig ner och försöka hitta en verkstad på nätet som kanske har en tid bokningsbar inom de närmaste veckorna så körde jag helt enkelt in till Michelinverkstaden längs vägen. De hoppade runt och stutsade på bilen och visade mig tydligt att de bakre dämparna behövde bytas. F*N, tänkte jag som har bytt dämpare på bilar förr och vet att detta inte är någon billig historia. Jag traskade med killen bort till kassan för att han skulle ge ett kostnadsförslag. "Vi kan göra det nu och det kommer att kosta 370 reais" (1300 kr). Överkomligt tänkte jag och lämnade in bilen för att hämta den ett par timmar senare.

Minus nummer 2 och plus nummer 3: Matlagning

Minuset i det här fallet är dock inte Brasiliens fel och dessutom vad man kallar ett lyxproblem, men fantasin sätts onekligen på prov när man lagar frukost, lunch och middag i stort sätt varje dag. Mycket tid spenderas vid spisen. Dock går ju denna minuspunkt hand i hand med många plus eftersom vi äter väldigt gott. Ett kilo oxfilé pröjsar man ungefär 90 kr för och här på bilden nedan ser ni hur fiskkillarna på två minuter (ja, det är sant) skalar ett kg nyfångade stora räkor som vi sedan betalar ungefär 60 kr för. 

 

Fint är det ju också att bli bjuden på mat. I Brasilien är grillen och grillningar, churrascos, heliga. De ser olika ut till sin utformning beroende på var man befinner sig i landet. Där vår vän Leo kommer ifrån, söderut i Brasilien, påminner de mycket om våra grillningar. Man grillar det man ska och alla tillbehör ställs fram på bordet och så äter man samlat. Här lägger man på allt som ska grillas och varteftersom det blir färdigt skivas det upp och man plockar det man vill ha. Väldigt avslappnat och skönt och grillningarna pågår i timmar. De senaste två helgerna har vi fått njuta av detta fenomen, först hos Bruce:

Och sedan i söndags hos våra superhärliga vänner Tati och Alexandre:

 

 

  

En tillställning som slutade med brasilianskt kortspel. Salt och sockerbalansen återupprättades efter rubbningen dagen innan som ledde till att jag i fosterställning lovat mig själv att aldrig mer dricka. Det här med barnafödande har slagit ut min förmåga att inta större mängder alkohol än ett glas vin. Sorgligt, men sant. 

Utöver detta har det målats mer, garderobsdörrar, lampor, golvbrunnar med mera. Vi har också haft vår revisor med familj på besök och det var faktiskt en härlig känsla att se hur det lös och rörde sig folk i rummet.

Vi har också hunnit med en fantastisk eftermiddag på favoritutsiktsstället Casas Brancas och frukost med borgmästaren. Nåväl, inte MED kanske, men bredvid. Plötsligt fylldes hela stället av den typiske "överklassbrassen". Stora klockor, solbrillor och välstrukna skjortor. Ryggdunkar och grattis fick Felix att vända på sig för att sedan säga "Det där är nya borgmästaren." Han hade minsann lagt karlns utseende på minnet mer än jag. Under månader har hela samhället tapetserats av bilder på kandidaterna så även jag kände igen honom när Felix väckt min uppmärksamhet.

Chloe älskar både frukt och att klättra. Det här var den ultimata klätterställningen. Nu inväntar vi leverans allt virke som ska bli till sänggavlar och på fredag börjar byggandet på allvar. Det brinner i knutarna nu för nästa vecka kommer min efterlängtade familj och sedan rullar det på med konstant besök fram till mitten av januari. Ja och mitt i allt det är det ju tänkt att vi ska öppna också :) Det blir bra det här.

Ta hand om er och glöm inte att även vi tycker att det är roligt med uppdateringar!

Krokodiler, fel och tryckpumpar

"Ok, jag hade fel". Fyra ord. Inte på något sätt verbalt krångliga, bara fyra väldigt enkla ord. "Ok"- superlätt, "jag"-inga problem, "hade"- piece of cake, "fel"- inte ett ord med positiv klang, men det säges bekymmerslöst. Vad är det då som gör att dessa fyra ord sammansatta till en kort mening blir så förbannat svåra att säga för vissa (läs: mig)? När meningen ska upp ur stupen är det som om orden förvandlas till löv som kämpar sig kvar på trädet i stormen. De vill bara inte ge efter och släppa taget även om de vet att det skulle vara en befrielse att få flyga iväg. Att erkänna för sig själv att man har haft fel är för mig ingen konst. Så varför ska det vara så svårt att göra det inför någon annan. En självklarhet är också att det kostar mer energi att att sy ihop en massa ursäkter som förklaringar till varför man minsann inte alls har haft FEL. Ofta är det just att inse eller övertyga sig själv om saker som är den svåra biten, men när det kommer till detta så är det tvärt om. Att fela är mänskligt och alla har fel ibland. Jag har verkligen inget problem med att andra har fel titt som tätt, en människa som inte felar är omänsklig. Är jag omänsklig!? Nej, det tycker jag ju inte. Det vill jag väl inte vara. Varför ska det då vara en så stor grej för egen del. Felix, här kommer det offentligt: "Ok, jag hade fel". Tänker inte specificera mig mer än så. Det blir ett kollektivt uttalande för alla fel jag har haft utan att kunna erkänna det.

På tal om fel så hade vi helt fel när vi trodde att den här avloppshistorien skulle bli relativt billig och snabbt överstökad. En och en halv vecka efter utlovat specificerat kostnadsförslag har vi fortfarande bara fått en klumpsumma för godkännande. Den summan är mycket hög i brassemått och inte alls budgeterad, vilket känns lite tungt, men å andra sidan blir det nog väldigt bra när det är klart. Nu väntar vi bara på att snubbarna från "kommunen" ska knacka på igen för att räcka över en saftig böter på grund av att vi inte fått igång arbetet inom tio dagar. I dessa lägen är det otroligt skönt att ha vänner här som berättar för oss att vi varken ska ta emot eller skriva under några papper, böter etc som de kommer med. Har vi inte satt vår signatur eller emottagit något dokument kan de inget göra. Vänner är bra att ha.

Nu har vi varit här i fem månader och Chloe har nu vistats mer i Brasilien än i Sverige. Avsaknaden av nära och kära kryper sig på och längtan efter vänner blir allt starkare. Fram till denna dag har det varit helt lugnt för min del. Huset har varit fullt av folk dagarna i ända och det har bara varit skönt när tystnaden infunnit sig. Felix har sedan en tid börjat hänga en del med en kille som heter Leo. Sjukt trevlig, lättsam och glad kille. Med en nästintill avundsjuk känsla i kroppen har jag räckt över telefonluren till hemtelefonen (det var tider det) när Leo ringer och vill snacka skit. Jag vill också ha en kompis, en tjejkompis! Sedan vi kom hit har jag bara hängt med killar sånär som på 1,5 vecka när Jessica var här, Chloes typiskt feminina sällskap och naturligtvis också Silvia, men språket begränsar oss helt klart. I fredags beslutades det att det skulle drickas lite vin här hemma. Leo, William och Tatiana kom förbi. Jag bubblade av lycka när jag insåg att bredvid mig i soffan satt en tjej som jag har otroligt mycket gemensamt med. En tjejkompis! Hurra! Var dag tackar jag också Niklas Zennström för Skype som gör att jag får en inblick i mina nära och käras vardag. Mina närmaste flickor befinner sig nu på så många olika håll i världen, Afrika, USA, London, Falköping & Enköping (nästintill utomlands :) och Stockholm såklart och måndagsgängets WhatsApp-slinga med ett dagssnitt på 15 inlägg gör mig så varm och glad. Det är sjukt häftigt att den stora världen nu har krymt ner i en mobiltelefon. En minut efter att Lina i Afrika ridit på en elefant kan jag i Brasilien se bildbevis på detta i samma sekund som ett gäng andra vänner. Jag vill inte fundera mer på hur det funkar, det är som med rymden, jag vill inte tänka på det för jag blir galen. Istället är jag så tacksam för att det finns människor på vår jord som valt att hitta på saker som telefoner och internet. Tack! Stort tack!

Vad händer på Villa Balthazar? Ganska mycket faktiskt.

 Uppsättning

Förra veckan lades fokus på att komma i ordning i vår boningsdel och i vardagsrummet. Man tror alltid att saker och ting ska gå snabbare än vad de i själva verket gör. Till exempel ägnades en hel dag åt att borra oss igenom armerade, väggfasta hyllor för att kunna dra sladdarna till surroundsystemet på ett så snyggt sätt som möjligt. Surroundsystemet som Bose hävdade inte skulle fungera här i Brasilien trots att vi skulle installera 220 volt fungerar utmärkt. "Ehhh, asså det är ju inte samma hertz så det kommer inte att gå", "Är du verkligen säker på det, jag tycker att det verkar konstigt? Du tycker alltså inte att jag ska ta med systemet i flytten?". "Nä, det kommer inte att funka, asså, om du inte byter ut XXXX (kommer inte ihåg vad han sa), men det kostar förjävla mycke, billigare att köpa nytt". Ha, tänkte jag, inte i Brasseland inte. Mycket riktigt, ett system av det slaget vi har gör löst på nästan 18 000 reais här (x ca 3,50 = 63 000 kr!!!!). Helt sjukt. Jag är mycket nöjd över vårt beslut. Lite före- och efterbilder:

 

                                           Före                                                             Efter

Före

Efter

                                              Före                                                                      Efter

 

Vi har också kommit igång med byggandet av vår hemsida. Mycket spännande. I november ska den vara klar. Idag har de nya poolmöblerna beställts och mer färg till huset har köpts. Nu är det bara en kortsida och en murlänga kvar. Ja, och sedan en hel massa på baksidan av huset, men det kommer vi nog att vänta med till vi får nya målarkrafter, just nu är vi faktiskt rätt less på att måla. I veckan har vi dessutom målat badrum i färger som vi plockat ut ur rummens olika tapeter. Efter att Silvia sa "Na Suécia, vocês amam branco, não é?"(I Sverige älskar ni vitt, eller hur?) kändes det helt rätt att tillföra en och annan färgklick. De målade murgrönorna fick ge vika.

Under veckan har det också beslutats att Silvia ska börja jobba heltid för oss från och med november och Francis och deras dotter Livia kommer dessutom att bo här med oss. Vi är superglada över att de vill flytta in. För att någon ska kunna flytta in måste någon annan flytta ut. Nu var det dags att ta i med hårdhandskarna mot fladdermössen som inte ville flytta. Francis kom i skymningen och eldade i ett kärl under innertaket för att bilda rök som enligt uppgift ska skrämma ut de små myggjagarna. Så snart de hade flytt ut var det dags för steg två. Täppa till alla möjliga ingångar. Francis är en riktig pärla. Nu har vi inte hört av de på ett par dagar så vi håller tummarna samtidigt som vi sörjer en aning.

 

Fler djur än fladdermöss har skymtats. I vår lilla sjö bor det en liten krokodil. Han är galet skygg (vilket ju i och för sig är skönt) så det är svårt att fota honom, men fin är han.

  

Igår skedde något stort här i huset. Vi fick äntligen vårt varmvatten tillbaka. MED tryck! Helt fantastiskt. I liten tryckpump har monterats till "varmvattenberedaren" som är kopplad till solceller. Nu hoppas vi bara att varmvattenberedaren klarar trycket annars kommer den att gå sönder. Eftersom tillverkaren till boilern endast har en adress i en stat långt härifrån (inget telefonnummer, hemsida eller e-mail) så kan vi inte säkerställa om den tål tryck eller inte så vi beslutade oss för att pröva oss fram. Det känns bättre att slänga två trasiga om de går sönder än att bara förutsätta att de inte är resistenta mot trycket och köpa nya. Enligt elektrikern och rörmokaren så kan inget värre hända än att vatten börjar läcka ut från den ner på det gjutna golvet/taket och här i värmen dunstar det på nolltid. Alltså hoppas vi nu i första hand på att den inte går sönder och om den trots allt viker sig för trycket att herrarna har rätt angående följderna. Funkar det ska vi sätta in samma pump i andra huset. 

Vi har satt ihop vår fina IKEA bäddsoffa och upptäckte till vår stora lycka att de har skickat med fel madrasser. Komiskt. Behöver bara klippa till de, men det är trots allt lite roligt.

Vi avslutar med lite efterfrågade Chloe- och Búziosbilder och passar på att hälsa fina lilla Malte och Adam till världen.

Ha det gött vänner!