Om att våga försöka: Krokodiler, fel och tryckpumpar

"Ok, jag hade fel". Fyra ord. Inte på något sätt verbalt krångliga, bara fyra väldigt enkla ord. "Ok"- superlätt, "jag"-inga problem, "hade"- piece of cake, "fel"- inte ett ord med positiv klang, men det säges bekymmerslöst. Vad är det då som gör att dessa fyra ord sammansatta till en kort mening blir så förbannat svåra att säga för vissa (läs: mig)? När meningen ska upp ur stupen är det som om orden förvandlas till löv som kämpar sig kvar på trädet i stormen. De vill bara inte ge efter och släppa taget även om de vet att det skulle vara en befrielse att få flyga iväg. Att erkänna för sig själv att man har haft fel är för mig ingen konst. Så varför ska det vara så svårt att göra det inför någon annan. En självklarhet är också att det kostar mer energi att att sy ihop en massa ursäkter som förklaringar till varför man minsann inte alls har haft FEL. Ofta är det just att inse eller övertyga sig själv om saker som är den svåra biten, men när det kommer till detta så är det tvärt om. Att fela är mänskligt och alla har fel ibland. Jag har verkligen inget problem med att andra har fel titt som tätt, en människa som inte felar är omänsklig. Är jag omänsklig!? Nej, det tycker jag ju inte. Det vill jag väl inte vara. Varför ska det då vara en så stor grej för egen del. Felix, här kommer det offentligt: "Ok, jag hade fel". Tänker inte specificera mig mer än så. Det blir ett kollektivt uttalande för alla fel jag har haft utan att kunna erkänna det.

På tal om fel så hade vi helt fel när vi trodde att den här avloppshistorien skulle bli relativt billig och snabbt överstökad. En och en halv vecka efter utlovat specificerat kostnadsförslag har vi fortfarande bara fått en klumpsumma för godkännande. Den summan är mycket hög i brassemått och inte alls budgeterad, vilket känns lite tungt, men å andra sidan blir det nog väldigt bra när det är klart. Nu väntar vi bara på att snubbarna från "kommunen" ska knacka på igen för att räcka över en saftig böter på grund av att vi inte fått igång arbetet inom tio dagar. I dessa lägen är det otroligt skönt att ha vänner här som berättar för oss att vi varken ska ta emot eller skriva under några papper, böter etc som de kommer med. Har vi inte satt vår signatur eller emottagit något dokument kan de inget göra. Vänner är bra att ha.

Nu har vi varit här i fem månader och Chloe har nu vistats mer i Brasilien än i Sverige. Avsaknaden av nära och kära kryper sig på och längtan efter vänner blir allt starkare. Fram till denna dag har det varit helt lugnt för min del. Huset har varit fullt av folk dagarna i ända och det har bara varit skönt när tystnaden infunnit sig. Felix har sedan en tid börjat hänga en del med en kille som heter Leo. Sjukt trevlig, lättsam och glad kille. Med en nästintill avundsjuk känsla i kroppen har jag räckt över telefonluren till hemtelefonen (det var tider det) när Leo ringer och vill snacka skit. Jag vill också ha en kompis, en tjejkompis! Sedan vi kom hit har jag bara hängt med killar sånär som på 1,5 vecka när Jessica var här, Chloes typiskt feminina sällskap och naturligtvis också Silvia, men språket begränsar oss helt klart. I fredags beslutades det att det skulle drickas lite vin här hemma. Leo, William och Tatiana kom förbi. Jag bubblade av lycka när jag insåg att bredvid mig i soffan satt en tjej som jag har otroligt mycket gemensamt med. En tjejkompis! Hurra! Var dag tackar jag också Niklas Zennström för Skype som gör att jag får en inblick i mina nära och käras vardag. Mina närmaste flickor befinner sig nu på så många olika håll i världen, Afrika, USA, London, Falköping & Enköping (nästintill utomlands :) och Stockholm såklart och måndagsgängets WhatsApp-slinga med ett dagssnitt på 15 inlägg gör mig så varm och glad. Det är sjukt häftigt att den stora världen nu har krymt ner i en mobiltelefon. En minut efter att Lina i Afrika ridit på en elefant kan jag i Brasilien se bildbevis på detta i samma sekund som ett gäng andra vänner. Jag vill inte fundera mer på hur det funkar, det är som med rymden, jag vill inte tänka på det för jag blir galen. Istället är jag så tacksam för att det finns människor på vår jord som valt att hitta på saker som telefoner och internet. Tack! Stort tack!

Vad händer på Villa Balthazar? Ganska mycket faktiskt.

Uppsättning

Förra veckan lades fokus på att komma i ordning i vår boningsdel och i vardagsrummet. Man tror alltid att saker och ting ska gå snabbare än vad de i själva verket gör. Till exempel ägnades en hel dag åt att borra oss igenom armerade, väggfasta hyllor för att kunna dra sladdarna till surroundsystemet på ett så snyggt sätt som möjligt. Surroundsystemet som Bose hävdade inte skulle fungera här i Brasilien trots att vi skulle installera 220 volt fungerar utmärkt. "Ehhh, asså det är ju inte samma hertz så det kommer inte att gå", "Är du verkligen säker på det, jag tycker att det verkar konstigt? Du tycker alltså inte att jag ska ta med systemet i flytten?". "Nä, det kommer inte att funka, asså, om du inte byter ut XXXX (kommer inte ihåg vad han sa), men det kostar förjävla mycke, billigare att köpa nytt". Ha, tänkte jag, inte i Brasseland inte. Mycket riktigt, ett system av det slaget vi har gör löst på nästan 18 000 reais här (x ca 3,50 = 63 000 kr!!!!). Helt sjukt. Jag är mycket nöjd över vårt beslut. Lite före- och efterbilder:

Före Efter

Före

Efter

Före Efter

Vi har också kommit igång med byggandet av vår hemsida. Mycket spännande. I november ska den vara klar. Idag har de nya poolmöblerna beställts och mer färg till huset har köpts. Nu är det bara en kortsida och en murlänga kvar. Ja, och sedan en hel massa på baksidan av huset, men det kommer vi nog att vänta med till vi får nya målarkrafter, just nu är vi faktiskt rätt less på att måla. I veckan har vi dessutom målat badrum i färger som vi plockat ut ur rummens olika tapeter. Efter att Silvia sa "Na Suécia, vocês amam branco, não é?"(I Sverige älskar ni vitt, eller hur?) kändes det helt rätt att tillföra en och annan färgklick. De målade murgrönorna fick ge vika.

Under veckan har det också beslutats att Silvia ska börja jobba heltid för oss från och med november och Francis och deras dotter Livia kommer dessutom att bo här med oss. Vi är superglada över att de vill flytta in. För att någon ska kunna flytta in måste någon annan flytta ut. Nu var det dags att ta i med hårdhandskarna mot fladdermössen som inte ville flytta. Francis kom i skymningen och eldade i ett kärl under innertaket för att bilda rök som enligt uppgift ska skrämma ut de små myggjagarna. Så snart de hade flytt ut var det dags för steg två. Täppa till alla möjliga ingångar. Francis är en riktig pärla. Nu har vi inte hört av de på ett par dagar så vi håller tummarna samtidigt som vi sörjer en aning.

Fler djur än fladdermöss har skymtats. I vår lilla sjö bor det en liten krokodil. Han är galet skygg (vilket ju i och för sig är skönt) så det är svårt att fota honom, men fin är han.

Igår skedde något stort här i huset. Vi fick äntligen vårt varmvatten tillbaka. MED tryck! Helt fantastiskt. I liten tryckpump har monterats till "varmvattenberedaren" som är kopplad till solceller. Nu hoppas vi bara att varmvattenberedaren klarar trycket annars kommer den att gå sönder. Eftersom tillverkaren till boilern endast har en adress i en stat långt härifrån (inget telefonnummer, hemsida eller e-mail) så kan vi inte säkerställa om den tål tryck eller inte så vi beslutade oss för att pröva oss fram. Det känns bättre att slänga två trasiga om de går sönder än att bara förutsätta att de inte är resistenta mot trycket och köpa nya. Enligt elektrikern och rörmokaren så kan inget värre hända än att vatten börjar läcka ut från den ner på det gjutna golvet/taket och här i värmen dunstar det på nolltid. Alltså hoppas vi nu i första hand på att den inte går sönder och om den trots allt viker sig för trycket att herrarna har rätt angående följderna. Funkar det ska vi sätta in samma pump i andra huset.

Vi har satt ihop vår fina IKEA bäddsoffa och upptäckte till vår stora lycka att de har skickat med fel madrasser. Komiskt. Behöver bara klippa till de, men det är trots allt lite roligt.