Att packa för att resa till Sverige var som att för en stund vara med i en film. Lådorna öppnades och man lyfte ner en trave kläder till resväskan. Ingen vidare eftertanke krävdes. Sedan till garderoben där man med en sådan där dramatiskt svepande rörelse kunde fånga in ett antal klänningar, byxor och kjolar i armvecket för att sedan lite nonchalant slänga ner de i väskan. Allt som eventuellt skulle komma att glömmas visste vi ju att vi hade eller kunde få tag på i Sverige. Ofantligt skön känsla faktiskt. Vi var på väg hem...eller bort...eller på semester eller vad? Det var en med blandade känslor och tårfyllda ögon vi först förberedde huset, vårt hem, för vår frånvaro och sedan snäppet värre när det i Rio var dags att hej-så-länge till Silvia, Francis och Livyan. Innan avskedet hade vi dock två härliga dagar i Rio tillsammans.
I botaniska trädgården tar Chloe några av sina allra första frivilliga steg i skor.
Väl på planet kunde vi andas ut och känna att vi var påväg. Den sista tiden innan vi for skulle ha präglats av lite semester och avslappning hemma med familjen. Tyvärr blev inte riktigt som vi hade tänkt oss. Felix vaknade redan samma kväll som de sista gästerna checkade ut med hög feber och frossa. Så fortsatte det ända fram till dagen vi åkte. Antingen var det en släng Dengue-feber eller så var det bara de 118 frukostarna, 250 gästerna och 390 hotellnätterna som hade tagit ut sin rätt. Medan Felix låg nerbäddad gjordes det en hel del förbättringsarbeten + en hel j-äkla massa inramning. Herre Gud vad det ramades, skars, sprayades ramar, putsades glas, spikades i väggar och borrades upp tavellister. Chloes rum blev äntligen klart, två tomma trista väggar fylldes med rese- och familje/kompisbilder och vårt sovrum färdigställdes.
Felix timmarna innan febern slog till. Vi hann njuta av balettvattnet i varje fall!
Mitt kreativa kaos.
Chloes rum
Vårt sovrum.
Ja, våra fyra första månader som "Hotelldirektörer" kan sammanfattas i följande tre punkter:
- Utveckling, rutin och mallar
- Lärdom
- GLÄDJE
Låt
oss börja med utveckling. Ojoj, när jag nu tänker tillbaka på hur saker
och ting utfördes i Januari och sedan på hur samma procedurer ser ut
idag så är skillnaden dramatisk. Naturligtvis blir man snabbare och mer
effektiv när rutiner börjar sätta sig och mindre och mindre tid behövs
spenderas exempelvis framför datorn. Mallar tar form och justeringar i
dessa blir allt mer sällsynta. Ett mönster för hur iordningställande av
rum samt hur frukostens olika moment bäst utförs växer fram och i takt
med detta ett större lugn och säkerhet. En utveckling som går långsamt
framåt är att svälja och acceptera att alla gäster inte är som man själv
(återkommer till detta senare). Tror att faktumet att det här är vårt
hem och att vi verkligen lägger ner vår själ i allt gör att det är
svårare att tackla otrevliga situationer. Felix är mycket bättre än jag,
men jag tror mig bli bättre. Tur att jag har vänner som jag kan
författa argmailen till, som läser och lugnt replikerar "Bra Petra, nu
har du fått ur dig ilskan, let it go och gå vidare. De är inte värda mer
energi eller tanke."
Lärdom. Ja, man lär ju bäst av
sina misstag. Det är ju ett sorglig, men sant faktum. Förutom min
brutala miss med dubbelbokningen så har vi varit ganska skonade från
missöden. Dock var vi trötta, väldigt trötta när vi vinkade adjö till de
sista gästerna. FÖR trötta. Det är slitigt att gå upp varje morgon, sju
dagar i veckan i fyra månader utan paus och sedan finnas till hand fram
till klockan 22 vareviga kväll. Det är tungt för en själv, för ens
förhållande och för familjefriden. En lärdom vi verkligen tar med oss
och inför kommande högsäsong har bestämt oss för att stänga till över
jul för att fira med besökande familj och vänner och i mitten på
februari har vi unnat oss två dagar då vi stängt. Vi får se hur långt
det räcker. En annan sak som vi måste bli bättre på är att komma ut från
huset tillsammans hela familjen, men också bara Felix och jag.
GLÄDJE.
Ja, det är onekligen värt att skrivas i versaler för vi älskar
verkligen vårt jobb. Vissa morgnar är man såklart trött, men vi njuter
fortfarande för det mesta av vår morgonstund. Med Morgonpasset i P3:s
sällskap småler vi oss igenom fruktskärning, juicepressning, brödbakning
och dukning. Det är märkligt, jag vet, men jag tycker faktiskt
fortfarande att det är kul att duka frukostborden med mammas hamstrade
porslin, små pytteskedar, en liten tax på vars rygg vi lutar smörkniven
och den lilla gaffeln till osten och skinkan. Jag njuter också varje
gång våra gäster med munnen knappt färdigurtuggad och med brödsmulor
fallandes från hakan upprepar "Did you REALLY make this bread and jam?".
Det fyller oss med glädje att tillfredsställa och göra våra gäster
nöjda och glada. Jag hatar dock fortfarande faktumet att man inte blir
lika glad över ett "Excellent" i en review som man blir besviken/ledsen
över ett "Very good". Sjuk! Varför är vi funtade så?
Tillbaka till vår "hemfärd". Efter en bra flygning Rio-London var det
dags att säga adjö till Felix som for vidare till Barcelona med vänner.
Jag och Chloe välkomnades med öppna famnar av Farmor Marie och Farfar
Claes och sedan raka vägen hem till en lika öppen famn hos Morfar Ove.
Onekligen var det underbart att vara "hemma". Konstigt det där att man
alltid tror att det ska ha hänt så mycket när man är borta en längre
tid. Varje gång slås man av att det inte har hänt särskilt mycket alls.
En restaurang i kvarteret kanske har stängt och en annan slagit upp
portarna, nån granne har flyttat och en annan flyttat in, 7-eleven
kanske har börjat med någon ny bulle/kaffe/glass/både-och/dryck, men mer än så
brukar det inte vara. Jag brukar tycka att det är lite trist. Så kände
jag inte alls denna gång. Jag bokstavligen älskade att vältra mig i allt
som var precis som när vi lämnade det ett år tidigare.
Vi
hade bestämt oss för att försöka att vara lite turister i vår egen
stad, vilket vi också hann med...till viss del åtminstone. Tiden går ju
oerhört snabbt. Även dryga två månader försvann i ett nafs även om vi
hann med otroligt mycket. Härlig tid med älskad familj på bådas
landställen och i stan med vänner och familj. Felix Barcelonabesök och jag till New York för otrolig
kvalitetstid med efterlängtade vänner, Falköpings- och gårdsfrubesök,
midsommar i Enköping med andra efterlängtade vänner och utökade
familjer, Irlandstrip för mig och Felix, härliga skärgårdskvällar,
luncher och middagar med fler nära och kära. Det var helt enkelt ljuvligt att
vara"hemma". Lika mycket som familjen älskade att vara med Chloe, lika
mycket älskade Chloe att röja runt bland sitt kött och blod :)
Mys med faster, tennis med morfar och gässåning med farfar.
Glass var onekligen sommarens stora upptäckt och hit. Liten människa måste dock dela med sig, vilket hon gärna gör.
***
New York med bästa sällskapet. Charlotte, Malin och Karine.
***
Landet.
Tre pappor = tre klätterställningar.
***
Chloe lär småkillarna (och storkillen) Maurd hur man badar.
***
Falköping och livet på landet hos Jessi och Frøy var en stor succé för fröken Chloe. 
la
la
Mera glass!
I Stavsnäs var oddsen för att få glass helt klart bäst. Här med farmor, farfar och gammelfarmor och gammelfarfar.
***
Midsommar i Enköping hos bästa Ahlin/Maurd.
Vackra Linnea
I två omgångar satt kransen på i vardera två sekunder.
En del av bästa Sjöbergarna.
Bad med Sara.
Frågetecken kring lekreglerna månne?
***
Vackra Irland.
***
Påväg mot superlyxlunch hos Axings.
Farbror Peppe.
***
När
en underbar semester led mot sitt slut kom det liksom en liten våg av
känslor som sköljde över mig. Jag hade mycket fruktan inför hemresedagen
innan den väl började närma sig. Kanske var jag inte så orolig över mig
själv och mina känslor eftersom jag visste liksom bättre var jag hade
mig själv än var Felix stod. Skulle han längta "hem" (till Búzios) lika
mycket som jag eller skulle han nu hamna in någon slags dipp och känna
att "Fan, det känns inte rätt att fara tillbaka. Det är ju här vi har
all vår anknytning"? Jag var uppriktigt sagt jätterädd för att vi inte
skulle känna lika. Att vår gemensamma dröm inte längre skulle förbli
gemensam utan att han ville åt annat håll (då syftar jag naturligtvis
enbart på boendefrågan). Så plötsligt kom stunden då Felix helt spontant
sa "jaa, nu är jag nog redo att åka hem". Jag överföll honom med pussar
och kramar och drog jag en lättnads suck och packade vidare. Vilken
packning sen då! Sjukt imponerad av att mina tetrisskills fortfarande
sitter i. Mest imponerad är jag dock över att vi fick in allt i bilen
som hämtade upp oss på flygplatsen i Rio. Följande bagage + 3 vuxna och
ett barn samsades om utrymmet i bilen: 4 stycket STORA bagar, 2 STORA
resväskor, 1 golfbag, 1 vagn och 4 handbagage. Alla (inklusive den
stackars chauffören) utom lilla prinsessan satt rejält obekvämt.
Taxin i Sverige
På Arlanda
***
Det var en helt fantastiskt härlig känsla att mötas av vår
andra familj. Vi, eller kanske även på denna sida av jorden, mest Chloe
var rejält efterlängtad. Känslan av att kliva in i vårt hem var även
den ljuvligt. Luften, havet, solen, dofterna. Allt. Det var så rätt.
Leende kunde jag konstatera att vi hade återvänt "hem. Hem till vårt
andra hem. För vi har lyxen att ha två. Vi behöver inte välja.
Snabbt var vi tillbaka. Vi hade planerat att vi skulle ha en vecka
utan gäster. Den fylldes snabbt med jobb. Främst trädgårdsarbete,
fotografering med vår nya favoritfotograf Stefano och byte av
"varmvattenberedare".
Ja varmvattenberedaren, det är ju en liten skön historia det också.
Mitt under en härlig eftermiddag på mitt landställe påväg i bilen till
en badplats med familj och vänner får vi märkliga facebookmeddelanden
som säger att vi genast måste kontakta Silvia och Francis. AGHHHHHHHHHH!
Jag var helt övertygad om att det hade varit inbrott och blev livrädd
för att någon kommit till skada eller att huset var förstört. Det visade
sig att ena "varmvattenberedaren" som hade spruckigt, vilket då
resulterat i att 300 liter KOKHETT vatten hade trängt sig ner genom alla
möjliga hål in till två av våra rum. Denna "varmvattenberedare" (eller
boilern är kanske är ett bättre ord) är placerad under taket ovanför två
av rummen. Vi visste redan när vi installerade en liten tryckpump för
att komma till rätta med det dåliga trycket i ledningarna att detta
kunde ske, så det kom inte som någon jättechock. På de två befintliga
"varmvattenberedarna" som fanns i huset gick det inte att tyda huruvida
dessa var var tåliga för tryck eller ej. Rörmokaren kunde inte veta och
företaget som tillverkat dessa hade en adress, inget annat, i en stad
långväga härifrån. Vi bestämde oss därför för att testa. Det skulle
aldrig kunna bli tal om någon explosion bara att den till sist skulle
spricka. Nåväl. Silvia och Francis löste allt på plats med den trasiga
boilern. Vilka änglar. Väl på plats här bestämde vi naturligtvis att vi
skulle byta även den andra till en som vi vet är trycktålig. Sagt och
gjort.
Genom ett pyttelitet hål fixade två pers det som i
Sverige skulle anses som omöjligt. Eller absolut möjligt om man tog bort
hela taket och sedan lyfte dit boilern med en lyftkram och betalade en
halv förmögenhet. "Vi löser det, kanske kommer innertaket att bli
tvunget att ge vika en aning, men det här fixar vi!" Mycket riktigt. Hur
de bar sig åt är fortfarande ett mysterium för oss, men nu funkar allt
som det ska igen. Taket fick sig en törn, men lite spackel och målarfärg
rådde bot på det.
***
Farsdagspresent till pappa.
Livyan tappade sin första tand och fick påhälsning av den SVENSKA tandfen.
***
Snart var det dags att ta emot nya
gäster. Usch, jag var verkligen nervös på nytt. Hade vi glömt hur man
skulle göra? Dock visade sig snabbt att oron var obefogad. Takterna satt
i och inte blev det svårare av att våra första gäster var en helt
underbar familj. Mormor, morfar, mamma, pappa och lilla Victoria, några
månader yngre än Chloe. De fann verkligen varandra och det var väldigt
fint att se hur mycket de uppskattade varandras sällskap. Inte bara
Chloe utan vi alla älskade hela familjen. Det blev frukostar och
middagar tillsammans och om en månad far vi och hälsar på de på deras
vingård i södra Brasilien där de producerar mousserande vin. Ska bli
helt fantastiskt! Fick dessutom just den glada nyheten att min galet
efterlängtade pappa kommer att göra oss sällskap. Hurra!
Chloe och Victoria.
Victorias mormor och morfar en sedvanlig frukost.
***
Vår lilla skatt.
Efter
Victorias besök förstod vi att Chloe verkligen behövde få träffa andra
barn. Silvias kompis jobbar på en privat skola bara 5 minuter bort med
bil så vi knep den sista platsen åt Chloe som nu helst skulle vilja bo
på dagis. Fyra timmar på eftermiddagen spenderas där tillsammans med fem
andra barn och tre vuxna. Vad ska man säga, väldigt lyxigt. Felix kom
nyss tillbaka från sitt livs första föräldramöte. "SÅN huvudvärk, du
anar inte" var Felix kommentar. Haha...jo, jag anar faktiskt. Några år i
skolans värld och ett drygt år bosatt i Brasilien så kan jag räkna ut
att det var kaos! Nåväl, hem kom Felix med fina ord om vår lilla tjej
som har gjort sig känd på dagis som den som ger, lyssnar och är
intresserad. Det omdömet är vi nöjda med och jag är så töntigt tårögt
stolt över de tre teckningarna föreställande ett äppelträd med röda
"äpplen", en krukväxt i form av Chloes hand och
"vi-skapar-med-färgen-blå" som Felix lite nonchalant slängde på bordet
framför mig. När blev man såhär? Hur kan man bli så berörd av några
teckningar som hade gått helt obemärkt förbi om någon annan än Chloe
kladdat med penseln. Livyan var inte lika imponerad. De var väl fina,
men Chloe måste lära sig att man inte får rita utanför strecken :) Vi
ska jobba på det!
***
Augusti rullade på med väldigt mycket
bättre än vad vi hade kunnat hoppats på. En beläggning på 50% får man
vara nöjd med på en av årets sämsta månader. Vi hade ytterligare ett
gäng fantastiskt härliga gäster. Bland annat Haiko och Gisela som våra
första återvändande gäster.
***
Dessvärre smög det sig också in några gäster
som man hade kunnat vara utan. Jag ska bjuda på en riktigt smaskig
incident och en ganska sorglig.
Vi börjar med den
sorgliga. Familjen som checkade in för helgen bestod av tre personer.
Redan från början stod det klart att det skulle bli trubbel. Rummets
golv var tydligen täckt med döda mygglik, enligt kvinnan i familjen.
Ja, så ska det ju absolut inte vara. Jag for som ett yrväder in för att
städa ut vad som visade sig vara små löv (från vårt träd som bytte
skrud) som hade letat sig in i rummet under tiden dörrar och fönster
lämnats på vid gavel. Vad som sedan sker de följande dagarna är att
mamman och pappan tror att de har checkat in på ett hotell med
inkluderad barnvaktsservice. Deras dotter var bland de mest bedårande
flickorna vi mött. Hon var så artig, snäll och intresserad, men i hennes
ögon lyste sorgen så hjärtskärande klar. Vem med ett hjärta kan avvisa
en sexårig flicka när hennes föräldrar så uppenbart bara vill bli av med
henne? Ja, alltså vi talar om att de LÄMNADE huset med orden "Åh, det
är väl ok att hon bara leker lite här." Utan att invänta svar spände de
sedan ögonen i flickan som med sänkt huvud svarade "ja" på befallningen
att bara sitta där hon satt och leka, INTE röra något annat. På
morgnarna kom hon upp en och en halv timme innan föräldrarna (som låste
om sig) och hjälpte oss med frukosten. En kväll anställde de Silvia att
passa flickan för att de skulle ut och äta, själva. Vid ett tillfälle sa
jag faktiskt att det inte passade att flickan stannade för ingen av oss
skulle kunna hålla ett öga på henne. Men det gjorde inget. Hon var ju
stor tjej som kan leka själv och inte behöver någon som ser efter henne.
Detta var när mamman och pappan skulle "gå och beställa en taxi". Jag
sa naturligtvis att vi kan ringa en taxi istället. Då föste mamman mig åt sidan
(vackert så i och för sig) och sa "Ja, alltså, vi vill bara gå och ta en
kaffe i lugn och ro". Till historien hör att flickan berättat både för
oss och Silvia att hon inte bor med sina föräldrar för att de reser så
mycket. Hon bor med andra och nu var de på semester tillsammans. Det var
med en stor klump i magen de lämnade oss. Var skulle hon ta vägen nu?
Inte var det heller särskilt kul när vi mottog vår sämsta review
någonsin från några vars barn vi till och med hade tagit till oss och
hand om under två dagar.
Det andra paret gäster som är
värda att omnämnas är av en annan karaktär. Vid första frukosten
öppnade kvinnan, som bara pratar spanska, med att de vill ha ett större
rum. "Det ska nog gå att ordna vårt största rum är ledigt" fick hon till
svar. Då gjorde kvinnan det klart för oss att hon helt saknade intresse
av att betala för ett större rum. Sedan tänkte hon FEBRILT innan hon
utbrast "Sängen är trasig!" Ja, så ska det ju verkligen inte vara. Paret
som just hade fått sin frukost serverad av Felix medan jag var en del
av samtalet blev då tillfrågade om vi kunde gå in i rummet och titta på
sängen under tiden de åt. I ljusets hastighet kom det tydliga svaret "NEJ". Ugglor anades i
mossen, men vad skulle vi göra? Det var bara att vänta tills de gick
ut. Kreativt sätt att bli uppgraderade får man säga. Sängen var
visserligen trasig, men på ett sätt som med mycket liten sannolikhet
hade kunnat ske utan rent och skärt illvilligt våld. Well, de hade redan
blivit lovade att byta rum och man vågar ju inte chansa på vad de
skulle kunna ta sig till annars. Dagarna gick och paret visade lite mer glädje
de kommande dagarna, men vi skulle ljuga om vi sa att vi inte såg
framemot deras avfärd. Äntligen var just den dagen här. Paret checkar
ut, vi vinkar adjö och jag ska tömma deras rum på handdukar och
sängkläder. Jag börjar i badrummet och tycker att det är otroligt
märkligt att alla handdukar liksom är nertryckta i bidén. Vad jag sedan
upptäcker när denna är tömd på handdukar är något som är så
svårförklarat att bara en galnings sinne eventuellt skulle kunna skapa klarhet i detta. Som en välbevarad skatt ligger underst i högen ett
av våra två stora örngott (i sängen finns sex kuddar, två stora
luta-sig-mot-kuddar, två dunkuddar och två andra), som en liten present
har de lämnat efter sig detta efter att ha brukat det för att torka sig i
stjärten efter bajsning! Bara för att ge er en bättre bild av vad som kan ha skett där i badrummet presenterar jag här fyra exempel på scenarier som
skulle kunnat anses som mer lämpliga:
1. Åh, pappret är slut. Jag öppnar skåpet precis bredvid toaletten och tar där en av de två oanvända rullarna.
2.
Shit, det finns inget papper! Aja, jag har aldrig gjort det förr, men
jag testar väl den här bidén som står här precis bredvid, den är ju ändå
till för just detta ändamål.
3. Ojoj, det här blir inte bra. Pappret är slut. Jaja, jag tar väl en dusch då.
4. Älskling! Har du lust att kila upp till Petra och Felix och be om lite toapapper för det är slut.
NEJ! Jättedumma förslag, jag väljer istället alternativ nummer 5
5. Älskling kan du vara snäll och plocka av ett örngott från en av kuddarna. Pappret är slut och jag har bajsat.
Ja, vad ska man säga. Galenskap och vidrigheter. Mer sådant lär det väl bli. Dessvärre.
***
I
september fick vi hit en av de bästa gästerna någonsin. Malin Dalén
svävade in här och fyllde oss med glädje. Efter en vecka i Búzios
spenderade vi först en natt i Niteroí som är en stad strax utanför Rio
hos våra vänner Haiko och Gisela. Lite sightseeing där, bland annat
Oscar Niemeyer museet.
***
Efter ytterligare en natt i hjärtat
av Rio for vi ut på äventyr i det fantastiska Chapada Diamantina som
ligger norrut i Brasil. Magiskt naturreservat vars utstående storhet
besår i variationen.
Vi besökte allt från vattenfall....
...till kilometerlånga grottor under marken...
....till en och annan grottsjö fanns att såväl beskåda som doppa tårna i...
...till vidunderliga vyer över dalgångarna i bergen...
...till
träsk med så spegelblankt vatten att vi hjärnan inte hängde med på
perspektiven. Vad var vatten och vad som var land? Snurriga som få
snubblade vi ur vår kanot.
Mer vattenfall...
Men spegelblankt vatten...
Vi lämnade av Malin i Rio där bästa Karine tog över den långa blonda skönheten. Alltid när någon lämnar blir man lite extra påmind om allt man längtar efter där hemma, i vårt andra hem.
Nu återstår det en månads arbete innan vi får fara på besök till vännerna i söder. Därefter väntar ett par veckors jobb innan såväl farmor och farfar som Sara och Jonas med familj dyker upp för att fira jul. Efter jul får vi dessutom ännu mer svenskbesök, men det återkommer vi till. Januari och halva februari är mer eller mindre fullbokat allaredan så en energiladdande jul med nära och kära kommer att sitta som en smäck.
Ta nu väl hand om er!
Over and out.
