Betong, syrliga bilar och finbesök

Lättnad kan ju eventuellt vara en av de mest befriande känslorna som finns. När man under en längre tid går och oroar sig för något och liksom aldrig riktigt slipper ifrån det hur man än anstränger sig. Det finns där och maler hela tiden. Att få ett besked som får den där ballongen som blåsts upp hårdare och hårdare att spricka, smälla till och sedan långsamt falla till marken i en lång befriande utandning är så vansinnigt skönt. För oss var det orden: "There was no opening boxes during the inspection." som orsakade ett rus av adrenalin när ballongen sprack och sedan långsamt föll till marken. Tullen öppnade inte en enda kartong. Glädjen är total. För det första så slapp vi alla böter vi annars hade åkt på eftersom packlistorna var bristfälliga. Vi har även en och annan oanvänd sak i containern vilket man inte får ha (utan att betala 80% importskatt, på nypriset) och kanske främst av allt så litar jag inte på de där tullarna som packmästare när de ska packa ihop allt de öppnat igen. Slutbetalningen för hamnavgifter etc är nu klart och på lördag kommer lasset. Hurra säger Chloe som nu väntat länge nog på att slippa sova i vagnen, slippa äta i bilbarnstolen, slippa leka med samma tre leksaker etc etc. 

Här har det börjat hända stora grejer. I början av förra veckan startades äntligen operation golv. Det gamla golvet som var ett terakottafärgat klinkergolv som förskönats med en yta av vax har splittrats sönder av sådana där maskiner som bilar upp golv. Dels med små handmaskiner som på bilden nedan, men också med med en större variant. Allt naturligtvis utan hörselskydd eller handskar. Trams sånt där.

Först tog de bort det övre skiktet på golvet...

 men det räckte tydligen inte så de fick fortsätta djupare ner.

  

Färgprovning för att komma fram till den kulör som vi önskar.

 Nu börjar det likna något.

 

De börjar jobba tidigt tidigt på morgonen, men nu är det paus i bilandet för några dagar eftersom det nu gjuts golv. Väldigt skönt för öronen. För tillfället är det ca 10 man som håller på så det är verkligen full rörelse här på tomten. Otroligt skönt att känna att vi är igång med en av de stora posterna på att-göra-listan. Kvar är dock elektriciteten och rörmokeriet. Fortfarande inget varmvatten i ena huset och dessutom har vi funnit orsaken till allt vatten under diskhon. Se bilden nedan. "Rörmokaren" som installerade diskmaskinen har gjort en fantastisk lösning. Det smalare av de två rören ligger helt enkelt bara över det större röret, vilket naturligtvis innebär att så fort det kommer en lite större mängd vatten så forsar det över.

Inte nog med det. För att att kunna installera det vita röret till själva avloppet så valde han att plocka bort vårt vattenlås till vasken och sätta in något som passar ihop med hans lilla rör, men andra ord saknas det vattenlås och allt vatten far raka vägen tillbaka till diskmaskinen. Hantverk.

Förra veckans höjdpunk var såklart när Felixs efterlängtade föräldrar kom. Klockan tre på morgonen steg vi upp för att överraska herrskapet som trodde att de skulle åka buss från flygplatsen till Bùzios. Något som uppskattades mycket.

Väl hemma var det julafton. Dryga 40 kg glädje i form av godis, lingonsylt, kryddor, kläder, en herrans massa gardiner, leksaker till Chloe mm. Lyckan var gjord. Sedan Marie och Claes ankomst har vi njutit av god mat, härliga halvdagar på stranden, spelkvällar, sovmorgnar och helnattssömn. Alldeles underbart och fantastiskt roligt med besök. 

Tänkte att vi skulle ha fått avsluta med en vacker solnedgångsbild, men icke. Innan det här inlägget blev klart hann vi även få våra kort skimmade så de senaste timmarna har spenderats i telefon med banker och polis i Sverige. Mindre festligt, men vi har tur med vädret och Búzios har födelsedag idag så det ska firas. Firas ska det också på lördag i Stockholms underbara skärgård. Vi önskar att vi kunde vara där! All vår kärlek till bästa blivande makarna Maggie & Simon! Hurra för er!

Varde ljus.

"Oj, vad det blixtrar därborta, vet du om det ska bli dåligt väder?"

"Nej, kolla YR." (Den norska vädersajten som alltid har rätt).

Sagt och gjort. Regn: 0 mm och 23 grader i Búzios. Förmodligen ligger väl det där ovädret och trycker över inlandet som vanligt, tänkte jag i min enfald från den min plats på kontorsstolen. Förövrigt första parkett med panoramautsikt över skådespelet. Oväder som dessa är både hänförande och otroligt skrämmande på samma gång. Så länge det håller sig på avsevärt avstånd så älskar jag att förtrollas av blixtarna som bröstar upp sig mot varandra som under en tuppfight. Den ena större och kraftfullare än den andra. MEN när plötsligt hela tomten går från kolsvart till att lysas upp i ett kliniskt vitt sken som inte efterlämnar sig en enda skugga eftersom det som orsakar skenet befinner sig rakt ovanför scenen. DÅ har ovädret tappat sin magi. Det är nu bara skrämmande. Regnet som hängde med blixtarna som någon typ av sidekick gick inte att jämföra med något annat åsk- och regnovädren jag upplevt på såväl Dominikanska republiken som i Thailand. Dessa tidigare upplevda skyfall ser jag nu som duggregn i förhållande till det som inträffade över våra huvuden. Det vräkte inte ner stora droppar. Nej, från himlen föll stora flak av vatten som hårt slogs och krossades mot taket och träden. Sorgligt nog bokstavligen forsade det in vatten i vårt blivande sovrum. Trots att Francis hade varit uppe på taket och pusslat med takpannor och lagt cement där det behövdes.

Francis försök till att laga vårt läckande tak.

När det plötsligt blev kolsvart i hela huset var jag glad över att jag hade låtit min far och mors röster från barndomen eka i mitt huvud..."dra ur alla sladdar när det är åska". När jag såg ovädret på avstånd drog jag ur de maskiner som jag inte ville se förstörda. För säkerhets skull. Tydligen så är det väldigt vanligt här att maskinerna "brinner" när strömmen kommer igång igen med stor kraft.

Svart var det inte så länge, strax var strömmen tillbaka igen, för att sedan försvinna och komma tillbaka ett antal gånger. Men under natten så försvann elektriciteten helt och hållet och inte förrän precis innan mörkrets intrång dagen därpå skulle den vara igång igen. En stor lycka när vi insåg att problemet inte låg i vårt hus utan att hela gatan hade problem på grund av en avblåst ledning några stolpar bort. Ampla, elbolaget (som förövrigt är det enda bolaget) hade en hektisk dag i Búzios vill jag lova. I den närmaste staden, Cabo Frio, haglade det isbollar som enligt uppgift var 4 cm i diameter.


 För att spinna vidare lite på el och att det bara finns ett enda elbolag (samma sak gäller för vattnet, bara ett bolag) så har ju denna brist på konkurrens naturligtvis en stor påverkan på priset. Felix har gjort lite research i frågan och kan konstatera att elpriset är nästan 3 gånger så dyrt här som i Sverige.




Under veckan som passerat har vi fortsatt med det FÖRBANNADE taket. Skrapning, slipning, spackling, slipning igen, byte av trasiga plankor, mer spackling, slipning och sedan ett, två, tre lager färg. Fan ta det där taket, men fint och välgjort blir det.

Före skrapning, slipning, spackling och målning.

Efter skrapning

 

Efter slipning

Efter slipning

Efter tre lager färg.

Ta sönder, laga, måla.

Vi har också avnjutit den "Gastronomifestival" som gått av stapeln för andra helgen i rad nere på huvudstråken. Låter flärdigare än vad det faktiskt var, men mysigt att ströva omkring och mot betalning få provsmaka vad restaurangerna har att bjuda på.

Chloe har premiärdansat på bardisken iförd pyjamas.

Dessutom har vi hjälpt Bruce med att flytta ur hans tjejs lägenhet. Äntligen har vi fått göra något för mannen som har gjort så mycket för oss. Några solnedgångar och eftermiddagsmys har vi också hunnit med.

 Ni som känner mig väl vet att jag är något doftkänslig. Ett sinne som sannerligen sätts på prov när man flyttar till ett nytt land. Det är mycket nytt för för såväl hjärnan som kroppen att vänja sig vid och min näsa är nog mina segaste "adapterare". Att springa på en kackerlacka (som tidigare har varit det enda djur som satt skräck i mig så till den milda grad att jag kunnat ge ifrån mig det brudigaste av skrik) är inte längre något jag fruktar. Jag behåller numera lugnet och tillkallar förstärkning. Ofta går jag även och tar mig en titt på odjuret efter att Felix har avlivat det. En blandning av terapi och bara ren och skär ondska från från min sida. Nåväl, djur och ljud skrämmer mig inte, men lukterna har jag svårt att förlikas med. Fukt. Fukt har en hemsk lukt. En blandning av unket, fränt, stickande och svampigt som ironiskt nog lämnar en konstigt torr känsla i näsan som gör att man vill klia sig och dra i näsan. Man får alltid ta det goda med det onda. Att bo alldeles intill havet gör att husen är fyllda av "havsluft". En luft som är tyngd av ett visst mått av salt, vilket som ni vet skapar en känsla av fukt. Det här sätter sig inte i näsan utan gör att till exempel att textilier som soffan kan upplevas som något fuktig dagar när solen lyst med sin frånvaro. Som tur är försvinner känslan ungefär lika snabbt som den kom, men den är ändå där. Har man däremot lämnat ett rum helt stängt en längre tid blir det genast in instängd doft som för känsliga näsor upplevs som obehaglig. Det är inte bara fukt som luktar märkligt, ALLT har en annan doft och alla dofter är naturligtvis inte odörer. Tvärt om. Njutning är att gå genom tomten på kvällen när alla blommor och buskar, av någon anledning som jag inte känner till, släpper ifrån sig de ljuvligaste av dofter.


Lilla Chloe-Loe har efter att i veckor jagat våra Havaianas (flipflop-tofflor) fått sina första egna. Inte för att ha på sig (storlek 17 är fortfarande på tok för stort) utan för att få slicka, suga och ohämmat och ogenerat slabba ner fullständigt. Lyckan var total kan jag lova. Dock fick denna lyckliga saga ett snabbt slut. Jag "råkade" (av någon sjuk anledning som jag anar och innerligt hoppas kan förklaras med att man har blivit morsa, för varför i hela världen skulle man annars själv testa att...)... slicka lite på den mycket väl rengjorda tofflan. Det var ingen fröjd. En mycket stark smak av ja, typ gummi och lim spred sig i munnen. En snabb googling på sökorden "giftigt barn flipflop" ledde mig otroligt nog fram till en forskningsstudie och undersökning av miljögifter i plastskor. I denna studie hade massor av plastskor testats. Inte just Havaianas, men dock det andra stora brasilianska märket Ipanema. I just denna sko kunde det konstateras att, håll i er...TJUGOTRE procent av hela skon bestod av ämnet DEHP som kan ge fortplantningssvårigheter. Där var den lyckliga sagan slut. Chloe lämnade med tårfyllda ögon ifrån sig skon som med sin perfekta konsistens var den optimala bit-, slick- och slemsaken. Skon står nu prydlig på hyllan och väntar på att lilla foten ska bli stor nog. Barnbarn vill man väl ha om sissådär 30 år.




Nu ska vi återgå till målningen så att vi hinner bli klara med det rum där vi hade tänkt att låta våra andra gäster i ordningen bo. Efterlängtade far-, svär och bara föräldrar dyker upp på torsdag. Hurra! Ta hand om er.



Over and out!


Avslutar med lite roliga kuriosabilder:

På bensinmacken serveras öl eller bensin.

Ett fantastiskt exempel på byggnadskonst. Killen som äger huset är arkitekt. Han råkade visst rita in garageporten på fel ställe. Observera grannhusets port och till lika markeringen av själva utfarten samt naturligtvis palmen och elstolpen som fullständigt blockerar infarten.

Ytterligare ett märkligt djur, ca 5 cm lång lilaskimrande snigelaktig figur.

Att leva i nuet...

"Åh, vilken fantastisk plats. Hit måste jag åka igen!" Inleder man ett besök på en ny plats med de orden är man nog en person som har lite svårt att leva i nuet. Jag har funderat kring det där med att man ska sträva efter att leva mer i nuet. Att till exempel bara låta sig förföras av den där lilla myran som stingslig hackar sig fram som en rådvillig farbror som har sagt något dumt till sin älskade fru, drämt igen dörren och sedan ångrar sig, men vet inte om han verkligen ska gå tillbaka in och be om ursäkt.

Det har två sidor tycker jag. Det kan förvisso vara urhärligt att låta den där myran på skrivbordet (ja, här springer det nämligen myror på skrivbordet) stjäla tre minuter av min tid. Att helt enkel sätta hjärnan på energisparläge en stund och bara vara. Exakt detta händer när jag målar, skrapar eller sandpapprar. Jag tänker inte riktigt på vad det är jag gör utan låter bara händerna arbeta. Meditativt kanske vissa skulle säga. Livsfarligt skulle jag säga. Inte för andra kanske, men för mig. Målningen kräver mycket närvaro från min sida. Tappar jag fokus och "lever för mycket i nuet" så tappar jag balansen och är gång på gång nära att falla ner från ställningen jag balanserar på. Det vi nu pysslar med är allt annat än skojigt. En tegelpanna på taket ovanför "Marcelrummet" har varit trasig en tid, vilket har lett till att vatten har letat sig in och satt sina spår. Allt det skadade måste bort innan ny färg kan smycka taket. Alltså skrapas och sandpappras det nu (och ut slinker en och annan svordom och utbrott av bitterhet). Nåväl, tillbaka till att leva i nuet.

Tisdagen spenderades nästintill oavkortat framför datorn där en intensiv mailkorrespondens mellan mig, flyttfirman i Sverige och flyttfirman här i Brasilien (Transworld) pågick. Av skäl som för mig då var okända så hade tullprocessen inte kunnat påbörjas på 10 dagar på grund av ett misstag från flyttfirman i Sverige (något som i slutändan skulle visa sig vara felaktig information från Transworld). Det här kanske inte låter så farligt, men för alla er som inte har flyttat ert materiella liv till andra sidan jorden i en stor, stor låda så kan jag berätta att det är 10 kostsamma dagar. I Brasilien så får man inga fria dagar i hamn. Från dag ett tas det ut "Port storage". Denna är beräknad på ett värde som du har angivit att din last är värd. Utöver detta vill ju även rederiet som lånar ut sin jättelåda till dig ha sin del av kakan, "Demurrage" kallas detta och det är en avgift som betalas per dag från dag 10 efter att din container har anlänt och fram till den dag som container återlämnas tom till rederiet. Dessa två poster ska betalas i förväg baserat på en uppskattad kostnad. I slutändan görs en slutgiltig avräkning till någon av parternas fördel. För att få er att förstå storleken på detta så låg denna lilla nätta faktura på motsvarande 35 000 kr. Gulp!

De båda flyttfirmorna ägnade sig åt att skylla förseningen på den andres agerande och vi var de som hamnade i kläm. Bedrövande när ingen ville ta på sig ansvaret. Jag tappade tålamodet, men det tycktes inte hjälpa. Jag ansåg mig ha ett så starkt case från början. Jag hade skriftligt på att Transworld hävdade att det var den svenska flyttfirmans misstag och jag trodde att det skulle räcka för de två firmorna skulle göra upp om hur vi ska befrias från dessa kostnader. Mer och mer förlorade jag hoppet. Mitt upp i allt kon det en god vän och ryckte upp mig ur den ytterst obekväma kontorsstolen för att öva på att leva i nuet. Vännen var ingen mindre än den grönmetallicfärgade Kolibrin som hade förirrat sig IN i vardagsrummet. Jag kan inte sluta förundras över dessa fantastiska fåglar. Kanske är just den där gröna mamma Inger som stup i kvarten bevisar sin närvaro, vem vet? Tillslut lyckades den utmattad hitta ut. Man får ge den lille rackaren att den är vansinnigt mycket smidigare i denna situation än en typisk svensk gråsparv som flyger in i allt som kommer i dess väg.

Efter detta lilla avbrott tog jag till samma knep som jag använt mot mina elever när jag verkligen vill få effekt. "Jag är verkligen besviken och uppriktigt ledsen över att komma i kläm på detta sätt". Känslor som naturligtvis var helt äkta, jag kände mig brutalt orättvist behandlad. Detta skulle komma att bära frukt. Morgonen efter väntade ett mail från den svenska flyttfirman som hade ordnat så att den agent för rederiet som hade ändrat i dokumenten tog på sig ansvaret och kommer att stå för 8 dagar. Victory!

Nu är denna storm parerad. Nu inväntar vi bara flodvågen "Tullinspektion". Jag säger som mamma (och min arm) Tempestate probantur fortes - I stormen prövas de starka :)

Under veckan har vi haft inspirationsafton där vi till ljuv musik och starka caipirinhas kollat igenom hela vårt arkiv av tidningsurklipp och börjat spåna på rummens utseenden. Gott resultat, eller åtminstone en start.

Vi har efter mycket om och men haft en målare här och nu lutar det åt att bila upp alla golv och lägga betong igen. Han återkommer med offert imorgon så vi får väl se vad de säger. Francis och Junior (trädgårdmästarna) har målat portar och skrämt iväg fladdermöss. Usch, det är faktiskt lite sorgligt att inte höra de där fladdermösspipen i vardagsrummet på kvällen. Vi har drivit de ut ur sitt hem. Vi straffas med med att myggtätheten ökat. Rätt åt oss!

Före

Efter

Avslutningsvis önskar jag bjuda på några bilder föreställande brasiliansk "finish". Killarna som installerade Felixs efterlängtade parabolantenn (detta skedde för någon månad sedan) hade verkligen känsla för estetik. Kanske beror detta på att här lever man mer i nuet. Man är inte där och rotar i det som hände igår hela tiden, eller naggar på det som kommer att hända i framtiden. Uppgiften där och då var att sätta upp en parabolantenn. Hur det skulle se ut i framtiden var inte prio. Vi ska väl titta på TV när vi har skaffat parabolantenn, inte stirra på hur sladdarna är placerade mitt på väggen...eller varför inte snett över bokhyllskanten. Åh, vad jag ser kul det ska bli att få våra golv uppbilade :) De lovar att skydda våra nymålade väggar med plast. Betryggande. Ser fram emot att får ge dessa killar upprättelse för de av mig ogrundade påståendena.

Världens konstigaste lilla lövhäst

Chloe 6 månader! Hurra!

Nu är det hög tid för sömn. God natt och tack för att ni vill följa oss. 1144 sidvisningar senare är jag glad att jag vågade ta bloggskrivarsteget.