Om att våga försöka: Att leva i nuet...

"Åh, vilken fantastisk plats. Hit måste jag åka igen!" Inleder man ett besök på en ny plats med de orden är man nog en person som har lite svårt att leva i nuet. Jag har funderat kring det där med att man ska sträva efter att leva mer i nuet. Att till exempel bara låta sig förföras av den där lilla myran som stingslig hackar sig fram som en rådvillig farbror som har sagt något dumt till sin älskade fru, drämt igen dörren och sedan ångrar sig, men vet inte om han verkligen ska gå tillbaka in och be om ursäkt.

Det har två sidor tycker jag. Det kan förvisso vara urhärligt att låta den där myran på skrivbordet (ja, här springer det nämligen myror på skrivbordet) stjäla tre minuter av min tid. Att helt enkel sätta hjärnan på energisparläge en stund och bara vara. Exakt detta händer när jag målar, skrapar eller sandpapprar. Jag tänker inte riktigt på vad det är jag gör utan låter bara händerna arbeta. Meditativt kanske vissa skulle säga. Livsfarligt skulle jag säga. Inte för andra kanske, men för mig. Målningen kräver mycket närvaro från min sida. Tappar jag fokus och "lever för mycket i nuet" så tappar jag balansen och är gång på gång nära att falla ner från ställningen jag balanserar på. Det vi nu pysslar med är allt annat än skojigt. En tegelpanna på taket ovanför "Marcelrummet" har varit trasig en tid, vilket har lett till att vatten har letat sig in och satt sina spår. Allt det skadade måste bort innan ny färg kan smycka taket. Alltså skrapas och sandpappras det nu (och ut slinker en och annan svordom och utbrott av bitterhet). Nåväl, tillbaka till att leva i nuet.

Tisdagen spenderades nästintill oavkortat framför datorn där en intensiv mailkorrespondens mellan mig, flyttfirman i Sverige och flyttfirman här i Brasilien (Transworld) pågick. Av skäl som för mig då var okända så hade tullprocessen inte kunnat påbörjas på 10 dagar på grund av ett misstag från flyttfirman i Sverige (något som i slutändan skulle visa sig vara felaktig information från Transworld). Det här kanske inte låter så farligt, men för alla er som inte har flyttat ert materiella liv till andra sidan jorden i en stor, stor låda så kan jag berätta att det är 10 kostsamma dagar. I Brasilien så får man inga fria dagar i hamn. Från dag ett tas det ut "Port storage". Denna är beräknad på ett värde som du har angivit att din last är värd. Utöver detta vill ju även rederiet som lånar ut sin jättelåda till dig ha sin del av kakan, "Demurrage" kallas detta och det är en avgift som betalas per dag från dag 10 efter att din container har anlänt och fram till den dag som container återlämnas tom till rederiet. Dessa två poster ska betalas i förväg baserat på en uppskattad kostnad. I slutändan görs en slutgiltig avräkning till någon av parternas fördel. För att få er att förstå storleken på detta så låg denna lilla nätta faktura på motsvarande 35 000 kr. Gulp!

De båda flyttfirmorna ägnade sig åt att skylla förseningen på den andres agerande och vi var de som hamnade i kläm. Bedrövande när ingen ville ta på sig ansvaret. Jag tappade tålamodet, men det tycktes inte hjälpa. Jag ansåg mig ha ett så starkt case från början. Jag hade skriftligt på att Transworld hävdade att det var den svenska flyttfirmans misstag och jag trodde att det skulle räcka för de två firmorna skulle göra upp om hur vi ska befrias från dessa kostnader. Mer och mer förlorade jag hoppet. Mitt upp i allt kon det en god vän och ryckte upp mig ur den ytterst obekväma kontorsstolen för att öva på att leva i nuet. Vännen var ingen mindre än den grönmetallicfärgade Kolibrin som hade förirrat sig IN i vardagsrummet. Jag kan inte sluta förundras över dessa fantastiska fåglar. Kanske är just den där gröna mamma Inger som stup i kvarten bevisar sin närvaro, vem vet? Tillslut lyckades den utmattad hitta ut. Man får ge den lille rackaren att den är vansinnigt mycket smidigare i denna situation än en typisk svensk gråsparv som flyger in i allt som kommer i dess väg.

Efter detta lilla avbrott tog jag till samma knep som jag använt mot mina elever när jag verkligen vill få effekt. "Jag är verkligen besviken och uppriktigt ledsen över att komma i kläm på detta sätt". Känslor som naturligtvis var helt äkta, jag kände mig brutalt orättvist behandlad. Detta skulle komma att bära frukt. Morgonen efter väntade ett mail från den svenska flyttfirman som hade ordnat så att den agent för rederiet som hade ändrat i dokumenten tog på sig ansvaret och kommer att stå för 8 dagar. Victory!

Nu är denna storm parerad. Nu inväntar vi bara flodvågen "Tullinspektion". Jag säger som mamma (och min arm) Tempestate probantur fortes - I stormen prövas de starka :)

Under veckan har vi haft inspirationsafton där vi till ljuv musik och starka caipirinhas kollat igenom hela vårt arkiv av tidningsurklipp och börjat spåna på rummens utseenden. Gott resultat, eller åtminstone en start.

Vi har efter mycket om och men haft en målare här och nu lutar det åt att bila upp alla golv och lägga betong igen. Han återkommer med offert imorgon så vi får väl se vad de säger. Francis och Junior (trädgårdmästarna) har målat portar och skrämt iväg fladdermöss. Usch, det är faktiskt lite sorgligt att inte höra de där fladdermösspipen i vardagsrummet på kvällen. Vi har drivit de ut ur sitt hem. Vi straffas med med att myggtätheten ökat. Rätt åt oss!

Före

Efter

Avslutningsvis önskar jag bjuda på några bilder föreställande brasiliansk "finish". Killarna som installerade Felixs efterlängtade parabolantenn (detta skedde för någon månad sedan) hade verkligen känsla för estetik. Kanske beror detta på att här lever man mer i nuet. Man är inte där och rotar i det som hände igår hela tiden, eller naggar på det som kommer att hända i framtiden. Uppgiften där och då var att sätta upp en parabolantenn. Hur det skulle se ut i framtiden var inte prio. Vi ska väl titta på TV när vi har skaffat parabolantenn, inte stirra på hur sladdarna är placerade mitt på väggen...eller varför inte snett över bokhyllskanten. Åh, vad jag ser kul det ska bli att få våra golv uppbilade :) De lovar att skydda våra nymålade väggar med plast. Betryggande. Ser fram emot att får ge dessa killar upprättelse för de av mig ogrundade påståendena.