Om att våga försöka: Lianer i toaletten

I takt med att saker och ting blir bekanta försvinner också rädslan/obehaget/oförståelsen/otryggheten inför dessa ting eller situationer. Så tror jag att det är så för de allra flesta och det blir extra påtagligt när man befinner sig i en ny situation i livet. Vi kan snart bocka av att vi befunnit oss här i sju veckor och tydligt kan jag se mönstret av det jag nyss skrev. Saker som för sju veckor sedan bjöd på en känsla av obehag eller rädsla går nu omärkbart förbi. Dörrar lämnas olåsta utan en känsla av otrygghet. En promenad på den tysta och, på veckodagarna, öde gatan utanför bjuder nu på njutning av det som förut var lite läskigt. Den obehagliga tystnaden är nu ingen tystnad utan en möjlighet att tydligare höra havet. Det läskiga prasslet bland löven som kanske kunde vara någon buse som lurade bakom en buske är nu istället kanske den där fantastiskt vackra gulgröna fågeln som brukar hänga i just de där buskarna. Huslarmen som titt som tätt börjar tjuta gjorde mig tidigare oroad för att det var inbrott någonstans. Nu inväntar man bara larmkillarnas ankomst som med sina röda saftblandare på taket snabbt är på plats för att stänga till någon fönsterlucka eller dylikt som har slitit sig i vinden. Istället för att tänka inbrott ser jag nu det fina i att larmen funkar och att bolaget snabbt är på plats.

Även vad det gäller saker som matlagning gör sig denna teori påmind. Jag kände en stor oro för att inte känna att vi skulle kunna laga och äta den mat vi vill. Att det skulle saknas ingredienser eller att råvarorna skulle vara för olika det vi var vana vid. Samma sak där. Sju veckor senare är jag inte oroad, tvärtom. Jag njuter av att springa runt i mataffären med min telefon och översätta vad alla påsar och förpackning innehåller och vad köttbitarna och fiskarna är för typer. Man stöter på många spännande saker såsom dessa i charkdisken:

Till vänster: Koben, Till höger: Kotarmar.

Jag skröt lite sist om vår fantastiska handligsförmåga för att vi skulle träffa såväl målare som skadedjursföretaget här i början av veckan. Nja, så blev det ju inte riktigt, men hälften är gjort. Skadedjursföretaget var här och lämnade oss med en offert på 8000 för diverse nödvändiga åtgärder. Trista pengar, minst sagt särskilt eftersom vi fick veta att de inte hjälper oss att bli av med fladdermössen. Dock vill vi såklart inte att huset blir uppätet av termiter (vilket är väldigt vanligt förekommande...ja, kanske inte att de äter upp hela huset). Så kvar står vi med våra fladdermöss och dessutom en dyr offert på en massa annat. Nåväl, fladdermössen äter tydligen ca 1000 myggor VAR/per dag, vilket är skäl nog att ha de kvar. Om de bara inte pep så fasligt. Vår käre Francis har hittat deras ingång och ska försöka skrämma iväg de och sedan täppa till ingången. Varken jag eller Francis vill att de kommer till skada så vi får se hur det går.

Idag gjordes det en spännande upptäckt i en av våra toaletter som inte har fungerat så bra. Vi tog hit några snubbar med en maskin som på något sätt skulle rensa rören med nån spiralliknande pryl. Gubbarna lyfter bort toalettstolen och döm av vår förvåning när de plockar upp typ halva Amazonas lianer och växter ur avloppet. Bland det mer bisarra jag sett. Mest otroligt är att det inte luktade något över huvudtaget. En skog i toaletten borde innebära odör, men tydligen inte. Gubbarna visste precis vad det var. Oförståelsen och obehagskänslan inför dessa växter har jag dock inte för avsikt att bli bekant med utan jag tänker låta obehagskänslorna bestå. Jag vill aldrig se lianerna igen och kommer inte att tycka om de bättre nästa gång.

När toalettstolen flyttats.

Maskinen som snurrade upp "växterna".

Odjuret i sin fulla prakt.

Projektet i huset fortgår. Vi målar och målar. Två tak är klara och ingen har hittills dött. Det är med livet som insats man vinglar runt på den där stegen. Inte för att det är något fel på stegen (som man förvandlar till en ställning) utan för att man blir så snurrig i huvudet och disorienterad av att måla tak. Vårt blivande sovrum är färdigmålat och vi hoppas snart att vi får hit golvmålarna så att vi kan börja inreda snart. Det här blev långt och frodigt, bäst att jag slutar.