Vi har ett stjärnfruktsträd på vår baksida...

Bussen gled sakta iväg. Likaså tårarna. Inte trodde jag att det skulle bli så sentimentalt att säga adjö till Marcel och Jessica, men så blev det. Marcels närvaro har liksom varit så självklar på något vis. Han har varit där sedan första dagen och även om jag såklart visste att de sex veckorna skulle ha ett slut så kom det lite chockartat. Kanske blandades ledsamheten för att de begav sig hem med ett uppvaknande. Nu är är det vi. Bara vi.

Veckorna som vi har haft vår käre vän inneboende i "Marcelrummet" har givit oss den bästa starten och jag är så otroligt glad och tacksam för att han ville följa med oss. Det har kommit att betyda mer än vad vi hade kunnat ana. När allt runt omkring är nytt är det fantastiskt att ha med sig en fin bit av det man för tillfället har lämnat, det man känner så väl. Även om jag och Felix naturligtvis hade haft varandra så var vi förmodligen lika skräckslagna och samtidigt förtrollade att vi inte skulle kunna hitta det där stödet i varandra. Nu hade vi med oss något som neutraliserade och lugnade den översvällande känslan av att vi faktiskt har flyttat hela vårt liv till andra sidan jorden. En ganska omvälvande historia. Med Marcels hjälp kom inte uppvaknandet ikapp som ett hopp i en isvak utan snarare som ett långsamt nedstigande i en ljummen barnpool. Stort tack för all hjälp och för att du bara har funnits här, kära kära Marcel. Tack också för instiftandet av Småpengsinsamlingen till Chloe :) Så snart etiketten till burken är klar så kommer det en bild.

Appropå isvak så har vi fortfarande inget varmvatten i stora huset och vi har fortfarande ett gäng fladdermöss under taknocken, MEN den här veckan har det hänt lite grejer. Dagen efter att våra gäster lämnat oss slog vi oss ner och skrev ihop en grovplanering över allt som behöver göras. Det är en gedigen lista, vill jag lova (och då är inte inredningsfasen med på denna.) Flera av de viktiga bollarna är nu i rullning. T.ex så ska vi träffa målare (för målning av golv), elektriker och rörmokare på måndag. Samma dag ska förövrigt också skadedjursföretaget Hiena (passande) komma på besök och göra en inspektion av huset för att se om vi behöver sanera från myror och andra otyg. Det är inget som tyder på att det är några problem, men man bör göra dylika undersökningar med jämna mellanrum. Just myrorna ska man vara försiktiga med för det finns tydligen en sort som knaprar i sig elkablar som om det vore socker. Verkar skitdumt, men så är det.

Vi fortsätter även att måla. Tak har vart på tapeten (fyndigt, Felix kommer tycka att jag är otroligt rolig när han läser), inte så roligt. Inte så roligt är en underdrift faktiskt, det är vidrigt att måla tak. Man blir snurrig och disorienterad av att stå och balansera på en stege med huvudet uppåt. En och annan nära-döden.upplevelse kommer man helt klart att uppleva innan de där taken är färgigmålade. Näväl, tillfredsställelsen när man är klar och har gjort det själv är grym.

Vår midsommar firades så svenskt vi kunde. Dagen spenderades i köket där det bakades västerbotten- och gräslökspaj utan västerbotten och gräslök. Parmesan fick ersätta västerbotten och rosmarin gräslöken. Går bra det med. Sill hade vi fått förstklassigt levererat av Jessica och gräddfil tillverkade jag efter bästa förmåga. I nubbeglasen guppade cachaça istället för nubbe. Det viktiga är att det smakar f*n och det gjorde det. En hembakad jordgubbstårta med hemgjord vaniljkräm, jordgubbar och svenska flaggor åt vi med glädje. Inte bara i midsommarens ära utan även i Felixs moster Lenas ära. Stort grattis Lena!

Jag nämnde sist att vi nu på allvar måste skapa oss ett socialt nätverk och kan meddela att vi jobbat bra på den biten under veckan. Imorgon ska vi ha hit en kille som Felix och Marcel lärde känna under alla sina besök i måleributiken. En ung kille som kommer och grillar tillsammans med sin franska flickvän. Igår eftermiddag när vi var nere på stranden för att gnugga bort all färg stötte vi ihop med en man i 50-års åldern som Felix fastnade i samtal med i nån timme till dess att myggen tvingade de därifrån. (Myggen ja, jag ska säga några ord om de förbannade avskummen innan jag avslutar.) Åter till mannen på standen, Weber (inte mångmiljardären). Lite trevligt samtal senare var vi vips inbjudna på bbq hos hans familj imorgon lunch. Häpp! Mycket trevligt, men tyvärr avbokade han i eftermiddags, dock med löfte om att åtgälda oss vid ett senare tillfälle. Hur som så är vi nöjda med veckans socialisering. Felix har dessutom skaffat sig nya vänner i samband med sitt nya liv som tränande människa. Imponerad av hans beslutsamhet. Som alltid. Bestämmer sig Felix, så lyckas han sålänge han inte stöter på allt för höga hinder i startskedet, så nu håller vi tummarna för att det spökande knät och foten inte presenterar sig.

Myggj*vlarna var det ja. Beklagar mitt klarspråk, men dessa djur förtjänar egentligen mycket värre benämningar så jag skäms inte. I Brasilien går allt långsamt. Det är som att välja att spela ett kassettband på den där långsamma inställningen som fanns på kassettbandspelarna (somliga av er läsare kanske inte har sett en sådan, men de fanns en gång i tiden). Allt allt allt går långsamt...utom myggorna (och brassarna i trafiken, något jag inte har tid att gå in på nu). De rör sig så snabbt att man inte kan smälla de förbannade krypen. Nattetid resulterar det i slagsmål med sitt eget ansikte och att man ler mot sin spegelbild på morgonen om det sitter ett mygglik på kinden. Vinsten får äckelheten att blekna.

Nu är det hög tid att dra igång operation myggjakt innan sänggående för att undvika slagsmål med sig själv. Dagarna börjar numera klockan 06.00-06.30 för min del så jag har passerat min insomningstid med timmar. Nästa gång blir det nog uppdatering på containerfronten. Tydligen ankom den till Rios hamn i förrgår och just nu njuter vi av ovissheten om kostnader och tullinspektioner.

Glad midsommar (42 minuter kvar här) och ha det så gött! Avslutar med en bild på en av stjärnfrukterna som växer på vår baksida. Sjukt, stjärnfrukter, de köper man ju bland exotiska frukter på ICA-Maxi, man har inte sådana i sin trädgård.