Möten, stolthet och brödbak

Möte. Vad betyder ordet möte för dig? För många tror jag att ordet förknippas med jobb. Något som i sig inte nödvändigtvis behöver vara något negativt. Många älskar möten just för att man då får tillfälle att träffa människor, samtala och föra en dialog i nuet. Andra kan avsky denna tidskrävande aktivitet som stjäl dyrbar tid när det är så mycket enklare att skicka ett mail. Det behöver nog inte heller vara svart eller vitt, att man antingen älskar eller hatar. Ibland älskar man, ibland är det ett onödigt ont och ibland hatar man.

I mitt nya arbetsliv präglas tiden av just möten. Nya människor kommer och nya människor går. Jag som har väldigt lätt att knyta an till folk har oroat mig en hel del för att alla dessa farväl ska bli slitsamt för mig i längden, men jag är inte längre oroad. Istället har jag bestämt mig för att känna mig lyckligt lottad över att jag faktiskt ges chansen att uppleva dessa möten. Det handlar inte om avsked utan om möten.

För ett par veckor sedan hade vi en tjej boende här som verkligen fångade mitt hjärta. Det är häftigt när en persons utstrålning är så otroligt stark att man liksom sugs in i den. En människa som sprider och fyller en med energi och styrka bara genom att vara sig själv och dela med sig av tankar och erfarenheter är en människa som man inte bör släppa i första taget. Det var vårt avsked som verkligen fick mig att inse att jag inte ska hänga upp mig på att det är trist när någon åker utan att det är en ära att få träffa människor som Kristina. Tack för det och ta nu väl hand om dig vackra människa!

De sista veckorna innan öppning kan nog bäst beskrivas med orden panik, hårt jobb, oändlig tacksamhet, oro, prestationsångest och stolthet. Marie och Claes, Felixs föräldrar, kom att få uppleva slutspurten av detta sjumånaders långlopp. Utan deras hjälp hade det nog inte gått. Stort stort tack underbaraste ni. Marie sydde 50 gardiner och dynor till husets alla utemöbler och Claes snickrade och lade tillbaka stengångarna i gräsmattan (låter kanske inte så jobbigt, men jag har nog aldrig sett Felix så svettig). Utöver det så stod herrskapet för expertishjälp med trädgårdplanering och skötsel. Inte att förglömma även fantastiskt omhändertagande av Chloe och härligt sällskap och många skratt. 

Vi hann också med att fira jul med svensk julmat och paket under den komiska, men ändock vackra taniga granen.

 Som sig bör fäste mannen i huset stjärnan i granens topp. Det gäller att vara kreativ när det inte ligger en gnistrande stjärna bland julgranssakerna.

Som sin mor vill Chloe naturligtvis läsa rimmen och gissa innan hon öppnar sina paket. 

Lilljulafton med Francis, Silvia, Livyan & Paulo.

 Denna afton skedde något jag aldrig tidigare har upplevt. Nämligen att en fyraåring blev rörd till tårar. När Silvia läste upp vårt presentkort på ett års balett kunde Livyan inte hålla tårarna tillbaka. Man såg hur hon kämpade och tillslut rann de små bruna ögonen med de längsta svarta ögonfransarna över. Sedan den dagen säger Livyan varje dag "Imorgon ska jag börja dansa balett". Om en vecka börjar hon på riktigt.

Dagarna efter jul gjordes det sista rummet i ordning. Detta rum hade fungerat som ett förråd av alla prylar så det var inte lätt att se framför sig att det någonsin skulle kunna bli fint, men vips, även det blev blev precis som vi önskade.

 Badrummet fick sig ett rejält lyft med nya fogar & toalettstol.

 Spaljebygge

 Paus med vattenspridarbad.

 Det ser nog mysigare ut än det var det här utomhusvardagsrummet. Myggorna var inte nådiga mot Julio när han skulle slutföra sitt jobb. Skam den som ger sig. Han band och band tills allt var klart. Glad i hågen begav han sig hem för att fira jul med familjen med en korg fylld av godsaker och nyttigheter till familjen.

Resultatet av såväl Maries jättejobb med sömnad och Julios omklädning av rottingmöblerna.

 Papegojrummet (aka Marcelrummet) färdigställdes tillslut och pryds nu av gåvor från Ylva och Pontus.

 Med Francis & Nakazimas hjälp fick vi igång det gamla lejonet.

 Livyan som nu har sommarlov hjälper till mest hela dagarna.

Likaså Chloe.

Mer familj har ärat oss med sin tillvaro. Faster Trixie spenderade drygt två veckor här över nyår och lämnade oss för två veckor. Helt onödigt, hon borde minsann bo här med oss, så det så. Längtar redan förfärligt. Än mer längtar nog Chloe som ska vara lycklig över att ha en så omsorgsfull och hjälpsam faster. Tack för all hjälp du också älskade.

Jag måste säga att tiden mellan det att vi hade tre veckor på oss att få allt klart, fram till dagens datum är väldigt oklar. Försöker återkalla känslan på öppningsdagen. När de första gästernas anlände. När vi officiellt öppnade. Hur kändes det egentligen? Jag lyckas inte. Önskar så innerligt att jag kunde ta på känslan, men nej, det går inte. För er som känner mig så kommer det inte som en överraskning att det var febril aktivitet fram till minuterna innan gästernas ankomst. Eller, jo förresten, jag hann faktiskt duscha och klä på mig finklänning eftersom det var en så speciell dag. Lite nervösa var vi allt, eller åtminstone pirriga. Sådär så att det liksom rycker lite okontrollerat i kroppen och man plötsligt ger ifrån sig ett "Hemliga-Arne-fniss" (för er som inte känner till Hemliga-Arne så är det ett något märkligt väsande fniss som främst består av luftutläpp genom näsan) utan anledning. Den känslan går att beskriva, men från sekunden våra första härliga gäster steg in och vi skålade i Champagne, har allt gått i ett. Situationer vi var nojiga för att vi inte skulle veta hur vi skulle tackla har bara löst sig. Frukosten börjar nu rulla på rutinmässigt och de senaste dagarna har vi till och med själva fått i oss lite sittande frukost innan 11.15.

 Vår skål med de första gästerna.

Medan man är uppe i ett skapande blir det lätt så att man inte bara skapar något materiellt utan det man snickrar ihop, målar, syr eller vad det än må vara blir liksom till en liten bebis för en. Jag var lite rädd för att jag skulle ha svårt att bara öppna dörrarna till våra fem små "bebisar" och låta folk flytta in hur som helst, men det har verkligen varit precis tvärtom. Jag blir nästa euforisk när jag ser gardinerna fladdra och lampornas ljus letar sig ut ur de fullsatta rummen kvällstid. Folk ligger där i sängarna bland alla puffiga kuddar och njuter med en bok i handen. I garderoberna har de packat upp sina kläder och badrummet har fyllts av deras små flaskor, burkar, tandborstar och prylar. Jag myser av känslan av att folk trivs och spricker av stolthet för vad jag och min älskade Felix faktiskt har åstadkommit. Med många människors hjälp och vårt mod, vilja och förmåga. Stolthet är något vi tillåter oss att känna alltför sällan. Det är en härlig naturlig drog som vi alla skulle må bättre av att berusa oss med oftare.

Det nya året firades in med familj och gäster, bubbel och tilltugg. Väldigt lyckat. Av våra tre fina brassetjejer som invigde Fågelrummet fick vi mycket passande en skyddssymbol föreställande en vit duva. Denna pryder nu vår ytterdörr och håller alla onda typer utanför. Otroligt gulligt. När man får presenter av sina gäster kan kan vara ganska säker på att dessa faktiskt är nöjda.  

 Kärlek.

 Lite frukostdukning, med vårt egenhändigt skapade bröd, två sorters marmelader, liten cupcake eller dylik sötsak och müsli. Mycket tid går åt att baka och sylta, men det tycks vara hemskt uppskattat.

 

 Hjälp fick jag med bakandet av den tyske experbakaren Toni. Fullt ståhej i köket kan jag lova.

Den här bilden beskriver ganska bra att även när det inte är frukostservering eller rumsstädning så har vi att göra. 

Ibland sitter hon dock still och njuter av sin vänskap med Sofia. 

Eller pysslar i trädgården. 

 Förra lördagen anlände finbesök i form av Ylva och Pontus. Trots lite otur med vädret så har vi haft två nöjda och glada besökare. Min första tvättrena tjejkompis på besök vilket var otroligt roligt. Stransbesök, goda luncher och middagar...

 sigtseeing...

 ...födelsedagsfirande...

 av min mest älskade Felix...

 på restaurang Insolito med Ylva & Pontus...

 Alex...

 Leo...

 

och en suddig Tati...

 En nöjd Felix och en vacker Ylva får avsluta detta inlägg. Tusen tack Ylva och Pontus för en grym vecka och ni andra för att jag fick stjäla er tid. Ta hand om er!