Lianer i toaletten

I takt med att saker och ting blir bekanta försvinner också rädslan/obehaget/oförståelsen/otryggheten inför dessa ting eller situationer. Så tror jag att det är så för de allra flesta och det blir extra påtagligt när man befinner sig i en ny situation i livet. Vi kan snart bocka av att vi befunnit oss här i sju veckor och tydligt kan jag se mönstret av det jag nyss skrev. Saker som för sju veckor sedan bjöd på en känsla av obehag eller rädsla går nu omärkbart förbi. Dörrar lämnas olåsta utan en känsla av otrygghet. En promenad på den tysta och, på veckodagarna, öde gatan utanför bjuder nu på njutning av det som förut var lite läskigt. Den obehagliga tystnaden är nu ingen tystnad utan en möjlighet att tydligare höra havet. Det läskiga prasslet bland löven som kanske kunde vara någon buse som lurade bakom en buske är nu istället kanske den där fantastiskt vackra gulgröna fågeln som brukar hänga i just de där buskarna. Huslarmen som titt som tätt börjar tjuta gjorde mig tidigare oroad för att det var inbrott någonstans. Nu inväntar man bara larmkillarnas ankomst som med sina röda saftblandare på taket snabbt är på plats för att stänga till någon fönsterlucka eller dylikt som har slitit sig i vinden. Istället för att tänka inbrott ser jag nu det fina i att larmen funkar och att bolaget snabbt är på plats.

Även vad det gäller saker som matlagning gör sig denna teori påmind. Jag kände en stor oro för att inte känna att vi skulle kunna laga och äta den mat vi vill. Att det skulle saknas ingredienser eller att råvarorna skulle vara för olika det vi var vana vid. Samma sak där. Sju veckor senare är jag inte oroad, tvärtom. Jag njuter av att springa runt i mataffären med min telefon och översätta vad alla påsar och förpackning innehåller och vad köttbitarna och fiskarna är för typer. Man stöter på många spännande saker såsom dessa i charkdisken:

Till vänster: Koben, Till höger: Kotarmar.

Jag skröt lite sist om vår fantastiska handligsförmåga för att vi skulle träffa såväl målare som skadedjursföretaget här i början av veckan. Nja, så blev det ju inte riktigt, men hälften är gjort. Skadedjursföretaget var här och lämnade oss med en offert på 8000 för diverse nödvändiga åtgärder. Trista pengar, minst sagt särskilt eftersom vi fick veta att de inte hjälper oss att bli av med fladdermössen. Dock vill vi såklart inte att huset blir uppätet av termiter (vilket är väldigt vanligt förekommande...ja, kanske inte att de äter upp hela huset). Så kvar står vi med våra fladdermöss och dessutom en dyr offert på en massa annat. Nåväl, fladdermössen äter tydligen ca 1000 myggor VAR/per dag, vilket är skäl nog att ha de kvar. Om de bara inte pep så fasligt. Vår käre Francis har hittat deras ingång och ska försöka skrämma iväg de och sedan täppa till ingången. Varken jag eller Francis vill att de kommer till skada så vi får se hur det går.

Idag gjordes det en spännande upptäckt i en av våra toaletter som inte har fungerat så bra. Vi tog hit några snubbar med en maskin som på något sätt skulle rensa rören med nån spiralliknande pryl. Gubbarna lyfter bort toalettstolen och döm av vår förvåning när de plockar upp typ halva Amazonas lianer och växter ur avloppet. Bland det mer bisarra jag sett. Mest otroligt är att det inte luktade något över huvudtaget. En skog i toaletten borde innebära odör, men tydligen inte. Gubbarna visste precis vad det var. Oförståelsen och obehagskänslan inför dessa växter har jag dock inte för avsikt att bli bekant med utan jag tänker låta obehagskänslorna bestå. Jag vill aldrig se lianerna igen och kommer inte att tycka om de bättre nästa gång.

När toalettstolen flyttats.

Maskinen som snurrade upp "växterna".

Odjuret i sin fulla prakt.

Projektet i huset fortgår. Vi målar och målar. Två tak är klara och ingen har hittills dött. Det är med livet som insats man vinglar runt på den där stegen. Inte för att det är något fel på stegen (som man förvandlar till en ställning) utan för att man blir så snurrig i huvudet och disorienterad av att måla tak. Vårt blivande sovrum är färdigmålat och vi hoppas snart att vi får hit golvmålarna så att vi kan börja inreda snart. Det här blev långt och frodigt, bäst att jag slutar.

Vårt blivande sovrum före och efter.

Ett av sovrummen i Trädgårdshuset före

och efter.

Rummet vi sover i nu.

Morgonmys på stranden.

SNABBT går det för saker att rosta. Dessa var utan rost när de packades ner i väskan.

Over and Out!

Vi har ett stjärnfruktsträd på vår baksida...

Bussen gled sakta iväg. Likaså tårarna. Inte trodde jag att det skulle bli så sentimentalt att säga adjö till Marcel och Jessica, men så blev det. Marcels närvaro har liksom varit så självklar på något vis. Han har varit där sedan första dagen och även om jag såklart visste att de sex veckorna skulle ha ett slut så kom det lite chockartat. Kanske blandades ledsamheten för att de begav sig hem med ett uppvaknande. Nu är är det vi. Bara vi.

Veckorna som vi har haft vår käre vän inneboende i "Marcelrummet" har givit oss den bästa starten och jag är så otroligt glad och tacksam för att han ville följa med oss. Det har kommit att betyda mer än vad vi hade kunnat ana. När allt runt omkring är nytt är det fantastiskt att ha med sig en fin bit av det man för tillfället har lämnat, det man känner så väl. Även om jag och Felix naturligtvis hade haft varandra så var vi förmodligen lika skräckslagna och samtidigt förtrollade att vi inte skulle kunna hitta det där stödet i varandra. Nu hade vi med oss något som neutraliserade och lugnade den översvällande känslan av att vi faktiskt har flyttat hela vårt liv till andra sidan jorden. En ganska omvälvande historia. Med Marcels hjälp kom inte uppvaknandet ikapp som ett hopp i en isvak utan snarare som ett långsamt nedstigande i en ljummen barnpool. Stort tack för all hjälp och för att du bara har funnits här, kära kära Marcel. Tack också för instiftandet av Småpengsinsamlingen till Chloe :) Så snart etiketten till burken är klar så kommer det en bild.

Appropå isvak så har vi fortfarande inget varmvatten i stora huset och vi har fortfarande ett gäng fladdermöss under taknocken, MEN den här veckan har det hänt lite grejer. Dagen efter att våra gäster lämnat oss slog vi oss ner och skrev ihop en grovplanering över allt som behöver göras. Det är en gedigen lista, vill jag lova (och då är inte inredningsfasen med på denna.) Flera av de viktiga bollarna är nu i rullning. T.ex så ska vi träffa målare (för målning av golv), elektriker och rörmokare på måndag. Samma dag ska förövrigt också skadedjursföretaget Hiena (passande) komma på besök och göra en inspektion av huset för att se om vi behöver sanera från myror och andra otyg. Det är inget som tyder på att det är några problem, men man bör göra dylika undersökningar med jämna mellanrum. Just myrorna ska man vara försiktiga med för det finns tydligen en sort som knaprar i sig elkablar som om det vore socker. Verkar skitdumt, men så är det.

Vi fortsätter även att måla. Tak har vart på tapeten (fyndigt, Felix kommer tycka att jag är otroligt rolig när han läser), inte så roligt. Inte så roligt är en underdrift faktiskt, det är vidrigt att måla tak. Man blir snurrig och disorienterad av att stå och balansera på en stege med huvudet uppåt. En och annan nära-döden.upplevelse kommer man helt klart att uppleva innan de där taken är färgigmålade. Näväl, tillfredsställelsen när man är klar och har gjort det själv är grym.

Vår midsommar firades så svenskt vi kunde. Dagen spenderades i köket där det bakades västerbotten- och gräslökspaj utan västerbotten och gräslök. Parmesan fick ersätta västerbotten och rosmarin gräslöken. Går bra det med. Sill hade vi fått förstklassigt levererat av Jessica och gräddfil tillverkade jag efter bästa förmåga. I nubbeglasen guppade cachaça istället för nubbe. Det viktiga är att det smakar f*n och det gjorde det. En hembakad jordgubbstårta med hemgjord vaniljkräm, jordgubbar och svenska flaggor åt vi med glädje. Inte bara i midsommarens ära utan även i Felixs moster Lenas ära. Stort grattis Lena!

Jag nämnde sist att vi nu på allvar måste skapa oss ett socialt nätverk och kan meddela att vi jobbat bra på den biten under veckan. Imorgon ska vi ha hit en kille som Felix och Marcel lärde känna under alla sina besök i måleributiken. En ung kille som kommer och grillar tillsammans med sin franska flickvän. Igår eftermiddag när vi var nere på stranden för att gnugga bort all färg stötte vi ihop med en man i 50-års åldern som Felix fastnade i samtal med i nån timme till dess att myggen tvingade de därifrån. (Myggen ja, jag ska säga några ord om de förbannade avskummen innan jag avslutar.) Åter till mannen på standen, Weber (inte mångmiljardären). Lite trevligt samtal senare var vi vips inbjudna på bbq hos hans familj imorgon lunch. Häpp! Mycket trevligt, men tyvärr avbokade han i eftermiddags, dock med löfte om att åtgälda oss vid ett senare tillfälle. Hur som så är vi nöjda med veckans socialisering. Felix har dessutom skaffat sig nya vänner i samband med sitt nya liv som tränande människa. Imponerad av hans beslutsamhet. Som alltid. Bestämmer sig Felix, så lyckas han sålänge han inte stöter på allt för höga hinder i startskedet, så nu håller vi tummarna för att det spökande knät och foten inte presenterar sig.

Myggj*vlarna var det ja. Beklagar mitt klarspråk, men dessa djur förtjänar egentligen mycket värre benämningar så jag skäms inte. I Brasilien går allt långsamt. Det är som att välja att spela ett kassettband på den där långsamma inställningen som fanns på kassettbandspelarna (somliga av er läsare kanske inte har sett en sådan, men de fanns en gång i tiden). Allt allt allt går långsamt...utom myggorna (och brassarna i trafiken, något jag inte har tid att gå in på nu). De rör sig så snabbt att man inte kan smälla de förbannade krypen. Nattetid resulterar det i slagsmål med sitt eget ansikte och att man ler mot sin spegelbild på morgonen om det sitter ett mygglik på kinden. Vinsten får äckelheten att blekna.

Nu är det hög tid att dra igång operation myggjakt innan sänggående för att undvika slagsmål med sig själv. Dagarna börjar numera klockan 06.00-06.30 för min del så jag har passerat min insomningstid med timmar. Nästa gång blir det nog uppdatering på containerfronten. Tydligen ankom den till Rios hamn i förrgår och just nu njuter vi av ovissheten om kostnader och tullinspektioner.

Glad midsommar (42 minuter kvar här) och ha det så gött! Avslutar med en bild på en av stjärnfrukterna som växer på vår baksida. Sjukt, stjärnfrukter, de köper man ju bland exotiska frukter på ICA-Maxi, man har inte sådana i sin trädgård.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/3807389/om-att-vaga-forsoka?claim=5kd2ahs49w9">Follow my blog with Bloglovin</a>

Idag kunde jag ta på lycka.

Somliga dagar börjar bättre än andra. Inte ens den där tyngsta morgontröttheten som ligger som ett blött, tungt täcke över en kan förhindra att ett leende sprids på läpparna och en värme fyller hela kroppen när man vaknar till ett förnöjt joller. Ett joller som kommer från munnen på den där lilla varelsen med pigga ögon likt de vackraste blå glaskulor och läppar som ler ett så avskalat lyckligt leende och som utan att yppa ett ord säger ”God morgon mamma. Vill du gå upp med mig?” Denna euforiska känsla ger ibland vika för tröttheten som snabbt kan återuppstå när man slängt ett öga på klockan och insett att det är alldeles för tidigt för att stiga upp. Vissa morgnar vinner dock inte tröttheten. I morse var det en sådan morgon.

Tyst smög vi oss ut ur sovrummet. Chloe smörjdes småskrattandes in med solskyddsfaktor och pryddes med sin solhatt. Själv drog jag på mig en tunn klänning och vi tassade ut i den tysta morgonen. Morgonsolen kysste de gröna stora bladen på träden på gatan som dansade i den ljumna brisen. Det enda som hördes var Chloes andetag mot mitt öra och vågorna som harmoniskt sköljde in över stranden. Vi slog oss ner på en trappa till ett av de privata husen. Alldeles ensamma. Jag, Chloe och havet. Havet glittrade och Chloe var lika förtrollad av dess prakt som jag. Det öppna havet med kulliga berg långt bort i förgrunden gjorde att alla sinnen öppnade sig. Frihet. Harmoni. Lugn. Lycka. Jag kunde ta på lyckan. Om man kunde tatuera in en känsla hade jag märkt mitt hjärta denna morgon.

Idag upplevde jag den harmoni som drivit mig hit. Att få leva ett harmoniskt liv där det finns utrymme för stunder som denna i vardagen, inte enbart under semester. Det är kanske min största drivkraft i hela det här ”äventyret”.  Felix har en annan och tur är nog det för då möts vi på en lagom nivå.

Morgonens upplevelse var av typen som gör att all huvudvärk och frustration över byråkratin nästintill försvinner. Man får ta och ge och som det ser ut just nu så får jag trots allt mer än vad jag ger.

Imorgon börjar vår vardag på riktigt. Marcel, som nästintill blivit en den av det här äventyret tar sin fina Jessica och far tillbaka till Sverige. Till deras verklighet och kvar blir vi, med vår. Vår rent fysiska koppling till Sverige far hem och fram till dess att våra nästa efterlängtade besökare kommer så får vi nöja oss med psykiska kopplingar. Ja, det har vi ju gott om. Att våra besökare lämnar oss innebär inte bara att de efterlämnar ett tomrum eftersom vi är vana vid att ha de hos oss det är ju också startskottet för vårt nya liv. På riktigt. Vi måste bygga upp ett nytt socialt nätverk. Även om jag inte är särskilt orolig för att vi skulle misslyckas med detta så är det ändå läskigt.

Under veckan så har vi fått se några glada ansikten på Skype, men alldeles för få. Lägg supergärna till oss så att vi kan på se mer av er.

Petrarodensjo är skypenamnet.

Ta hand om er!

Tack för allt Marcel och se till att komma tillbaka snartast! Tack också till Jessica för att vi fick stjäla din karl och för att du ville komma och se hur vi har det. Ni kommer att vara saknade.

Byråkratin bor även i bergen.

Ett regnigt Rio bjöd, trots sitt val att inte visa sig från sin bästa sida, på de klassiska turistmålen. Åtminstone försökte vi oss på ett besök till Kristus, men dessvärre var molnen då alltför angelägna om att kyssa hans fötter så vi valde en annan utkiksplats. Nästa dag var det Sockertoppens tur. Denna bjöd på klar, men regnig sikt och strax innan nedfärd skingrade sig molnen kring Kristus så att vi fick en glimt på håll.

Med en bil fullpackad till bristningsgränsen (med en barnvagn på taket) började vi vår klättring upp i bergen mot staden Petrópolis. Det tog helt klart sin lilla stund och med tomma, skrikande magar anlände vi tillslut till vår destination. Grande Hotel Petrópolis...fint ska det va! Bilen packades ur i spöregnet och vi längtade efter den där snabba duschen och sedan springa ner på stan för att få i oss en god bit mat. KI FICK VI. Nu var det hög tid att stråla samman med den brasilianska byråkratin igen. Vid incheckningen önskade receptionisten Chloes pass. Vilket vi inte hade med oss. Inte heller något annan dokumentation som kunde bevisa att hon var vårt barn. Så efter ett par timmars tjafsande och telefonsamtal var det bara att fylla bilen igen och fara ner för bergsluttningen. Fortfarande lika hungriga klockan två som klockan 12 när vi anlände till lobbyn.

Av någon outgrundlig anledning fortsatte det att vara en bra stämning i bilen. Vi tittade ut över de regntunga skyarna och kunde konstatera att det här magiska lanskapet som dolde sig bakom molnridån ville vi se i vackert väder, så det var kanske inte hela världen. En tapper chaufför i Felix, en tapper bäbis och ett pitstop för inhandlande av 4 små påsar chips var räddningen. Klockan 20.00 anlände vi vrålhungriga i Búzios. Pizza, sömn och en lyxfrukost på det härliga bageriet Golden Bread fick väga upp för den förlorade vistelsen i Petrópolis. Dock vet vi att vi definitivt kommer att återvända för det såg fantastiskt ut, men den gången har vi med oss papper på vår lilla dotter.

Dagarna som följt varit soldränkta till våra besökares stora glädje. Det har varit fokus på fotboll såväl på TV:n som på stranden för herrarna och Chloe har rullat sin första boll. Hemma har det börjat bli mer och mer mysigt. Kulörta lyktor hjälper till.

Vi har styrt (shit..."styrt", ett ord jag inte hade använt mig av i detta sammanhang innan jag spenderat fem veckor med bästa Marcel) de sista detaljerna kring införtullningen. En "Flight declaration" som bevisade att jag befunnit mig på planet till Rio samt en specialarutskrift av mitt CPF-kort var de sista pusselbitarna i detta 1000-bitspussel föreställande vår framtid. Igår gjorde jag mitt sista besök på Cartório (för den här gången) och idag postades kuvertet med alla papper. Nu fattas bara att de kommer bort på posten :)

Samtliga dokument.

Det var allt för nu. Ni är saknade kära vänner och familj.

En ros efter allt ris

Jag lovade ju att inte bedröva er med problemen kring CPF-kortet (det där trista skattenumret), men idag känner jag mig ändå tvungen att dela med mig av dagens uppdrag. Vi var tvungna att att söka upp ett kontor som kanske kan liknas med den svenska stadsdelsnämden för att få en ny utskrift av denna handling. Med Chloe på magen och gick vi med tunga steg mot adressen. Under tystnad. Med vetskapen om att vi hade en lång eftermiddag framför oss.

Döm då av vår förvåning när vi tre minuter efter det att vi öppnade dörrarna till lokalen hörde samma dörr slå igen bakom oss. Färdiga. Med de önskade dokumenten i hand. Overkligt, men underbart. Tack Brasilien.

Ikväll ska det firas med middag tillsammans på en av våra favoritrestauranger i Rio med nyanlända och efterlängtade Jessica samt vår goda vän Olivia som fyller år imorgon.

Nu återstår bara att få en Flight Declaration som bevisar att jag befunnit mig på planet till Rio, vilket enligt British Airways skulle ta en fyra-fem dagar. Ja...såklart måste jag iväg och få detta bevittnat, stämplat, signerat osv. Det är nära nu :)

Imorgon far vidare mot Petrópolis, en stad 6 mil norr om Rio och på måndag tillbaka till Búzios.

Må väl vänner!

Såhär gick det.

Idag lämnade vi huset för att spendera några dagar i Rio och sedan fara till Petrópolis, en stad norr om Rio. Anledningen till denna trip är att vi får finbesök av Marcels flickvän Jessica.

På väg mot Rio skulle vi bara "slinka förbi" Cartório i Cabo Frio för att få de där förbannade kopiorna av passet bevittnade. Något vi utan problem fick. Dock uppstod ett nytt problem. När vi tittade igenom alla dokument som vi trodde hade blivit stämplade igår upptäckte vi att varken kopian på vår flygbiljett eller kopian av mitt CPF-kort (CPF nummer - är ett skattenummer, ett identifikationsnummer) hade bevittnats. Något de måste ha glömt, tänkte vi.

Jag la fram dessa två igen och bad om att få även dessa bevittnade. Mannen skakade på huvudet och sa de bevingade orden "Preciso o original" "Jag behöver originalet". Vad som gäller för det förbaskade cpf-kortet väljer jag att lämna därhän för det är allt för trist och bedrövande, men flygbiljetten är däremot ganska tragikomiskt. I samma stund som han sa att han behövde originalet så plockade jag fram datorn, kopplade upp mig, tog fram mailet och visade honom datorn. Här är originalet. Ännu ett skakande huvud. Mannen menar på fullaste allvar att han måste ha pappersbiljetten. Inget annat kan han bevittna. Jag förklarar att jag aldrig har fått en pappersbiljett. Huvudskakningarna avtar inte för det inte. Han påstår sig vara ledsen, men ingen kommer att kunna hjälpa mig om jag inte har pappersbiljetten.

Frustrerad så till den milda grad att jag till och med känner tacksamhet inför att jag inte talar bättre portugisiska ringer jag åter min kontakt på flyttfirman här i Brasilien och förklarar läget. Vad kan hon göra...ingenting. Reglerna är som de är. Tullen ska ha en bevittnad flygbiljett och för att få en biljett bevittnad måste det vara en pappersbiljett. Vi har nu tagit kontakt med British Airways och hoppas på att de kan maila över ett dokument som intygar att vi har befunnit oss på flighten. Om inte så har vi ingen aning om hur detta ska sluta.

Det är som är mest fascinerande är att de olika organen inte tycks ha någon tillit till varandras kompetens att utföra respektive arbetsuppgifter. Hur kommer det sig annars att tullen inte bara kan slänga ett öga på de 72 bevittnade kopiorna av mitt pass och där se att passkontrollen har stämplat mitt pass och registrerat min ankomst. Aaaaaaaa.......

Nåväl, det löser sig, men det är surt. Fortsättning följer...

Där himlen och helvetet dansar pardans

Dum som man är trodde man att det värsta var över när man stuvat ner hela sitt liv i kartonger. Sekunderna det tog att sätta sigillen på containerlåset skulle vara de första andetagen på en lång utandning, men icke. Andningshålet blev tyvärr kort. Så snart vi anlände till Búzios började mailen strömma in från vår kontaktperson på den Brasilianska flyttfirman. Mail på mail där det rabblades upp dokument som skulle fyllas i och översändas asap. Låter kanske inte allt för betungande, men om ni även visste att alla dessa måste bevittnas av Notorius Publicus och vad detta innebär i Brasilien skulle era kroppar bli tunga som bly och er hållning inta samma ställning som om ni var just tunga som bly, allt tonsatt med den djupaste av suckar.

Om jag skulle rabbla upp samtliga dokument skulle sen här bloggen vara död lika snabbt som den föddes, men ett litet smakprov måste jag ändå ge er. Tullen vill ha kopior på varje sida av passet, även de tomma sidorna ska kopieras och sedan bevittnas, sida för sida...gånger 2. Bara detta är 72 sidor. Utöver det åtskilliga andra dokument. Nåväl, fortfarande inte så farligt tänker kanske ni.

Efter två veckors roddande med inventarielistor som är ofullständiga till följd av slarv från den svenska flyttfirman och att samla ihop alla nödvändiga dokumenten återstod bara en sak (trodde jag). Med en supersnorig och hostandes bäbis under armen for jag till Cartório som stället heter där man fixar sådana här saker. Varför var Chloe med undrar ni kanske. Jo, det svaret är enkelt. Är du gammal, handikappad, gravid eller har en bäbis (på vissa bussar räcker det även med att vara tjock) har man en särskild kö. En riktig gräddfil helt enkelt. Kan man spara 8 timmar på att slippa stå i den bisarrt långa kön är det helt klart värt att ha med sig en liten tjej som charmar allt här. (För er som nu kanske hunnit tänka att jag är en dålig mor som sätter min egen trevnad framför min förkylda dotters kan andas ut. Chloe föredrar helt klart att få vara med på äventyr istället för att kureras i hemmet.) 

Väl framme hos "kassören" som naturligtvis inte talar ett ord engelska lyckas jag förstå att de inte tänker bevittna någonting alls om jag inte har originaldokumentet av översättningen av mitt pass som utfördes av dessa herrar i september förra året. Dessvärre fick vi aldrig något sådant originaldokument. Mitt huvud går redan i detta skede i spinn. Stopp! Det är ju ni som har utfört detta, naturligtvis har ni den nödvändiga dokumentationen. Mycket riktigt. En trappa upp får jag hjälp av en kvinna som skrapar fram rätt dokument och kopior tas. Glad i hågen går jag åter igen en trappa ner och tror att lösningen är nära. (En timme har nu gått sedan jag anlände). Jag möts nu av en bitter uppsyn. "Preciso o original" "Jag behöver originalet". I din hand har du ju kopian på ett dokument som NI, HÄR PÅ DENNA PLATS, har utfärdad din idiot, tänker jag. Dock har jag inte förmågan att säga detta. Han fortsätter att se på mig som om jag är galen. Dock har han tittat igenom mina 90 papper som alla ska få ett klistermärke, ett sigill, två stämplar och två signaturer och börjar arbeta med dessa. Detta ger mig hopp. Har jag lyckats få över honom på min sida? Vad jag de facto behöver är ingen översättning, utan endast att han intygar att kopiorna överensstämmer med det medhavda originalet, någon översättning har det aldrig varit tal om, varför min förvåning är total.

Chloe och jag slår oss ner och iakttar kön som sedan vår ankomst har krymt med 2 personer. Jag förundras över hur man kan bli så lugn i sig sig själv att man bara kan stå där...timme efter timme. Dessutom utan mobiltelefonspillande. De bara står rakt upp och ner och väntar. Kommer vi en dag att klara av det också eller är stressen för djup rotad i oss? Kanske blir Chloe en tålmodig köare. 

Kön som slingrar sig ca 20 meter ut på gatan.

Rätt som det är rycks jag upp ur mina tankar "Senhora Petra Victoria". Han slänger upp bunten med stämplade och signerade papper. Hurra hurra. Tänker jag innan han bläddrar fram till de 72 sidorna passkopior och säger att han inte kan hjälpa mig eftersom jag saknar originalet. Helt ofattbart. Jag tar upp telefonen och ringer kontakten på flyttfirman. Hon försöker tala honom till rätta, men utan resultat. Han är benhård - inget original, inga signaturer. Han kan inte förklara varför. Naturligtvis inte eftersom det omöjligt kan finnas en vettig förklaring. (Nu har vi varit på plats i två timmar.). Klockan är fyra och jag har ännu inte fått i mig någon lunch, det är 40 grader i lokalen och sorlet från kön gör mig än mer uppgiven och arg. "Welcome to Brazil" säger kvinnan i andra änden. Nu rinner det över. Frustrationen, värmen och hungern gör att det börjar bränna under ögonlocken och att rösten spricker. Hon får mig att inse att jag måste åka någon annanstans och fixa passkopiorna.

Precis som så många gånger förr dyker då ytterligare en brasiliansk ängel upp och fångar den falnande modern. En kvinna i 60 årsåldern som talar lite engelska. Samma kvinna roddar sedan allt åt mig. Hon lyckas inte rubba den bestämde unge herrens önskan om originalet, men hon ser till att vi får åka till grannstaden, Cabo Frio och få det hela fixat där.

Tre timmar senare och en ny vän vunnen begav sig en utmattad fröken Rodensjö med följe genom ett soldräkt paradis hem till vårt underbara hus. Några friska andetag på stranden och sedan lite mat på altanen i den minst sagt behagliga värmen medan solen sakta stänkte ner husen med ett rosa skimmer. Nya friska tag imorgon. Var sak har sin tid. Det är bara att tacka för att det tog tre timmar och inte åtta att få beskedet. Det här är himlen och helvetet på samma gång. 

En första rapport.

Först och främst hoppas jag att alla mår fint runt om i världen, men mestadels i Sverige. Har hört rykte om höstkänsla fast det är sommar. Här är det nästintill tvärtom, sommar fast det är vinter. Synd att klaga.

Efter ett par hektiska första dagar i Rio efter ankomst bar det av till vårt nya hem. Ett minst sagt instängt stoooort hus mötte oss. Det var sjukt varmt och på något sätt kändes det som att kliva in i någon annans hem. Ni vet den där känslan när man kan ta att något luktar lite funky och är lite ostädat, när man vet att det är ens egen instängda lukt och smuts, men inte när det är någon annans. Nu var det kanske inte alls så illa som det låter. Tjejen som städar, Silvia, hade städat och Francis, trädgårdsmästaren hade gjort poolen och växtligheten superfin, det var mer en känsla än ett faktum. Sist vi var här i september tog vi över en kvinnas "hem" (åtminstone för någon vecka om året) nu kom vi till ett hus som varit uthyrt två gånger av folk som inte alls har någon koppling eller kärlek till huset. På detta var det en tryckande hetta och innan vi fick kläm på att fläktarna hade två lägen, en ventilation och en nedkylning så var det mycket stånk och stön från herrarnas sida. Dock somnade vi gott och njöt av att äntligen vara framme.

Dagarna som följde stod jag mest och skrubbade varenda liten vrå i köket och diskade varje pryl, en tillfredsställande känsla att veta att allt är rent och städat. Uppackning av kläder och saker gjorde också sitt för hemfriden. Dessutom infann sig en gnutta harmoni när man kan ta en paus i uppackandet, slå sig ner på sängkanten och med blicken följa den lilla grönmetallicfärgade kolibrin som magiskt flyter fram i luften från den ena blomman till den andra.

Med oss på detta äventyr tog vi en kär bit av Sverige, Marcel som inte bara är ett härligt resesällskap utan även en bro mellan Sverige och Brasilien. Tack vare hans närvaro blev lämnandet av Sverige och all älskad familj och vänner inte lika abrupt, vi tog med oss en del. Dessutom är han grym på att måla, vilket det har ägnats mycket tid åt de senaste veckorna och vi börjar nu blir klara invändigt. En rejäl ansiktslyftning vill jag lova.

Det mesta börjar sakterligen att falla på plats trots att några avgörande saker än är i ett förstadie till utredning. Till exempel så saknar vi fortfarande varmvatten i ett av husen och vi har en familj fladdermöss som inneboende under vardagsrumstaket. Saker som bör åtgärdas.

Den rådande språkförbistringen är dock än ett avgörande problem som medför stor frustration. Vi bättrar oss dock och kan nu äntligen lyckas framföra till de cirka fem olika personerna som var dag ringer och önskar tala med en Vanderlei att någon person med det namnet inte bor här. 

Liten Chloe anpassar sig fint. Hon gillar att glida runt i bara blöja och slippa mössa, vantar och dräkter. Tyvärr så har inte myggorna någon skam i kroppen utan ger sig gladerligen på en liten tjej som inte kan försvara sig. Tack vare dessa odjur ser det ut som att hon har vattkoppor. Som tur är störs hon inte av något kli. Med krämen för bäbisar som vi äntligen fann och myggnät skyddar vi henne allt vi kan.

Vår nya vardag börjar krypa sig på. Efter en otroligt stressig sista tid i Sverige så har vi försökt att ta igen oss en aning genom att låta det hela kännas lite som en semester, men nu knackar nog snart Herr Vardag på dörren. Dock en helt annan vardag än vi tidigare upplevt. Kan inte hjälpa att med skräckblandad förtjusning försöka visualisera hur det kommer att bli. Det får framtiden utvisa, men nu är vi här. Ett stort steg. Ett vågat steg.

Lägger upp lite bilder på målningsprocessen för den som är nyfiken. Dock är jag galen novis på det här så layouten blir nog därefter :)

Tack och hej för den här gången!

Taken först

Sedan snickerier

Tvättning

"Sparning"

Före

Efter. Tänk bort snäckorna.

Före. Dock med påbörjad spackling.

Efter.