Byråkratin bor även i bergen.

Ett regnigt Rio bjöd, trots sitt val att inte visa sig från sin bästa sida, på de klassiska turistmålen. Åtminstone försökte vi oss på ett besök till Kristus, men dessvärre var molnen då alltför angelägna om att kyssa hans fötter så vi valde en annan utkiksplats. Nästa dag var det Sockertoppens tur. Denna bjöd på klar, men regnig sikt och strax innan nedfärd skingrade sig molnen kring Kristus så att vi fick en glimt på håll.

Med en bil fullpackad till bristningsgränsen (med en barnvagn på taket) började vi vår klättring upp i bergen mot staden Petrópolis. Det tog helt klart sin lilla stund och med tomma, skrikande magar anlände vi tillslut till vår destination. Grande Hotel Petrópolis...fint ska det va! Bilen packades ur i spöregnet och vi längtade efter den där snabba duschen och sedan springa ner på stan för att få i oss en god bit mat. KI FICK VI. Nu var det hög tid att stråla samman med den brasilianska byråkratin igen. Vid incheckningen önskade receptionisten Chloes pass. Vilket vi inte hade med oss. Inte heller något annan dokumentation som kunde bevisa att hon var vårt barn. Så efter ett par timmars tjafsande och telefonsamtal var det bara att fylla bilen igen och fara ner för bergsluttningen. Fortfarande lika hungriga klockan två som klockan 12 när vi anlände till lobbyn.

Av någon outgrundlig anledning fortsatte det att vara en bra stämning i bilen. Vi tittade ut över de regntunga skyarna och kunde konstatera att det här magiska lanskapet som dolde sig bakom molnridån ville vi se i vackert väder, så det var kanske inte hela världen. En tapper chaufför i Felix, en tapper bäbis och ett pitstop för inhandlande av 4 små påsar chips var räddningen. Klockan 20.00 anlände vi vrålhungriga i Búzios. Pizza, sömn och en lyxfrukost på det härliga bageriet Golden Bread fick väga upp för den förlorade vistelsen i Petrópolis. Dock vet vi att vi definitivt kommer att återvända för det såg fantastiskt ut, men den gången har vi med oss papper på vår lilla dotter.

Dagarna som följt varit soldränkta till våra besökares stora glädje. Det har varit fokus på fotboll såväl på TV:n som på stranden för herrarna och Chloe har rullat sin första boll. Hemma har det börjat bli mer och mer mysigt. Kulörta lyktor hjälper till.

Vi har styrt (shit..."styrt", ett ord jag inte hade använt mig av i detta sammanhang innan jag spenderat fem veckor med bästa Marcel) de sista detaljerna kring införtullningen. En "Flight declaration" som bevisade att jag befunnit mig på planet till Rio samt en specialarutskrift av mitt CPF-kort var de sista pusselbitarna i detta 1000-bitspussel föreställande vår framtid. Igår gjorde jag mitt sista besök på Cartório (för den här gången) och idag postades kuvertet med alla papper. Nu fattas bara att de kommer bort på posten :)

Samtliga dokument.

Det var allt för nu. Ni är saknade kära vänner och familj.