Skattjakt, självkänsla och skittankar

Huset är tyst, nästan overkligt tyst. Bara min egen närvaro sprider ljud inom mig. Andningen är lugn och djup, men samtidigt uppspelt. Ögonen är uppspärrade och jag har knappast tid att blinka. Med torra stora ögon går jag mot dörren jag aldrig tidigare sett. Nervöst pirrig, överrumplad och förundrad över hur vi kunde ha missat detta när vi köpte huset närmar jag mig dörren. Den har nästan ett trollskt sken kring sig. Vad väntar där bakom? Borde jag vara rädd? Händer det här på riktigt? Jag ser mig omkring, omsvärmad av samma tomma, ekande tysthet. Golvet under mina bara fötter är kallt och lite fuktigt. Det enda som hörs är ett svepande, nästan klirrande ljud från mitt hår som svajar från sida till sida som följd av att jag vänder på huvudet. Som om mina hårstrån var pärlband av slipat glas. Varenda microrörelse hörs märkvärdigt tydligt. Jag sträcker fram handen mot handtaget i svart järn. Det är svalt, men inte kallt. Sakta trycker jag ner det och dörren glider upp någon decimeter med en nästintill ljudlös knarr. Ett ljus letar sig ut genom den breda springan och lämnar ett närmast guldfärgat sken det nylagda golvet. Mitt hjärta slår hårdare medan jag med handflatan sakta pressar upp den tunga dörren. Känslan som fyller min kropp är lika varm som leendet i mitt ansikte är brett. Jag kan inte kväva skrattet. Ett bubblande skratt ekar i rummet framför mig som innehåller såväl en liten elegant pool i granit som mycket stiliga poolmöbler och vacker inredning. Rummets fyra väggar bjuder dessutom på ytterligare tre dörrar. Fjäderlätt springer jag mot den första dörren. Öppnar. Finner ett rum fyllt av vackert linne och porslin. Fullständigt överexalterat rusar jag ut i det tysta poolrummet för att öppna nästa dörr. Plötsligt bryts tystnaden av ett gällt barnskrik. Med ett ryck sätter jag mig upp i sängen och ser Chloe stå där som klassisk fånge i sin randiga pyjamas med händerna hårt knutna om spjälorna i sängen.

Det var såklart en dröm. Igen. Jag älskar och hatar dessa drömmar på samma gång. Att hitta alla de här underbara rummen gör mig upprymd och glad med en viss eftersmak av bitter besvikelse. Jag valde att googla betydelsen och fick fram detta som gör mig varm i hjärtat och bringar en bra start på dagen:

"Det här är en oerhört positiv och ljus dröm som du ska vara glad och stolt över att du drömmer. Huset du går runt i är du själv och det betyder att du är i ett stadie av djupt grundat självförtroende och att du har en tydlig självkänsla. Att du går runt och upptäcker nya rum i det här huset är för att du hittar nya sidor hos dig själv, sidor som gör dig glad och lycklig. Du är helt enkelt i ett stadie i ditt liv som du trivs väldigt bra med. Du är helt klart på rätt väg."

 Dagar som denna har jag inget emot att motionera.

Dagen fortsatte kanske inte exakt lika bra. Efter att spenderat timmar med att försöka komma in på vår internetbank för att göra en överföring for jag till banken för att göra ett uttag och se om någon kunde hjälpa mig installera säkerhetsprogrammet som internetbanknen krävde. "Åh, beklagar, internetbanken fungerar bara på PC". Upprörd så till den milda grad att jag höll på att spricka. Främst pga att jag trodde att mannen bakom den katederliknande bänken hade fel. Jag behövde inte hans hjälp, bara veta var jag skulle vända mig för att få den rätta hjälpen. Jag kände mig redan rätt säker på att det skulle gå med tanke på att bilderna som på hemsidan beskrev hur man skulle gå tillväga föreställde fönster från en Mac inte en PC. Det fattade tyvärr inte snubben utan han fortsatte att berätta för mig att jag måste köpa en ny dator. Nåväl, jag tog ut pengar i cash och betalade våra golvläggare och for sedan hem och ringde banken. Fick prata med en tjej som pratade strålande engelska och som hjälpte mig igenom det hela och mycket riktigt fungerade det! Hurra!

Efter bilköer på grund av långhelg i Brasilien lyckades vi inte få ihop den planerade solnedgångs- daten med skandinavisk fägring. Solnedgången fick vi avnjuta själva, men de två otroligt trevliga norrmännen, varav den ena är en vän till min Malin, gjorde dagen därpå vår söndagslunch lite extra trevlig. 

 

                      Den häftigaste solnedgången hittills, det var verkligen en lysande blodapelsin.

Dessvärre har vi inte blivit av med våra bekymmer med telefonbolaget. Vi for dit igen i förra veckan och allt verkade vara i sin ordning, en ny faktura anlände (som verkade stämma), vi betalade denna. Tyvärr tydligen för sent. Samma dag stängde de återigen  av våra mobiler och inledde en ny räd av hot-SMS och automatiska telefonsamtal som säger att vi har en obetald faktura på motsvarande 3000 kr. Hoten har nu utvidgats från endast avstängning av mobiltelefoner till att även stänga ner vårt internet och den fasta linjen. Den här sagan som pågått i fyra månader nu är nu så uttjatad och trist att jag anar att den aldrig kommer att ta slut. Förmodligen stänger de ner vårt internet också inom kort. 

Vi njuter här av att inte ha en massa människor rännande här hela dagarna. I fredags blev samtliga golv klara och idag började i så smått att flytta in på nytt efter att ytbehandligen torkat. Vi är fantastiskt nöjda med resultatet även om det har varit lite jobbigt att bo i röra, damm och ständigt folk springande i huset. Det blev ett helt nytt hus. Vårt hus!

Vi har fortsatt att måla såväl utvändigt som invändigt och utebelysning. Äntligen har vi fått montera ihop vår medhavda soffa, skötbord mm. Sakta, men säkert börjar vi komma i ordning i vår boningsdel. Är nog bara ett 30-tal kartonger kvar att packa upp :) Det har shoppats herrbetjänter och lampskärmar. Denna vecka kommer att ägnas åt att komma i ordning hos oss och nästa vecka börjar allvaret att få i ordning rummen. Om drygt fyra veckor anländer min efterlängtade familj och då måste ett antal rum vara klara. Vi kommer att börja med att måla badrummen med sina olika färger och sedan ska det byggas sängstommar.

Någonting som alla husägare är väl medvetna om så finns det ALLTID något att göra med ett hus. Vi har ju just för tillfället väldans mycket, men i och med att golven var färdiga kände vi att vi kunde andas ut och snart få börja renovera trädgården efter byggarnas framfart. Tji fick vi. Plötsligt knackar det på dörren och vi får veta att det trekammarbrunnssystem som vi nu har måste kopplas bort oh vi måste koppla oss samman med systemet i gatan. Självklart vill vi göra det, inte minst för miljöns skull, men INOM TIO DAGAR!? Vi trodde inte våra öron. Tillsammans med Felixs nyfunne vän, Leo, som jobbar på Felix gym (för övrigt Felix andra hem) for vi till kommunhuset för att ta reda på vad vi egentligen behövde göra. Vi blev naturligtvis skickade vidare till en annan adress för att där få ytterligare en vägvisning för att tillslut hamna på ProLagos som är vattenbolaget här. Efter detta besök blev vi ombedda att vänta till ProLagos gjort hembesök för att se om det redan finns anslutning från gatan fram till vårt hus. Tydligen har de inga ritningar över sitt eget system utan det förväntades vi veta. Häromdagen kom de hit och gav oss tio nya dagar för att börja, annars blir det böter på allt mellan 10 000 - 50 000 reais (x ca 3,50 för att få beloppet i svenska kronor). Det vill man ju helst slippa. De hittade inte heller någon anslutning, men enligt grannarna har alla sådana gömda under gräsmattor eller garageuppfarter.

Vad som måste göras är alltså att vårt nuvarande avloppssystem måste stängas, tack och lov behöver vi inte ta bort tankarna och samtliga avloppsrör måste mynna ut i en ny tank. Från denna tank pumpas sedan härligheten till gatan. Eftersom vårt hus är i sutteräng så kommer tanken att befinna sig under gatnivå och därav krävs en pump. Det här kanske inte låter så farligt. HA! Det vore det väl kanske inte heller om vi hade vetat var tankarna befann sig. På våra ritningar över huset ska tankarna finnas där det nu är en pool. Hade vi varit på god fot med den tidigare ägaren hade det varit naturligt att kontakta henne, men hon har tydliggjort att hon inte har något som helst intresse av att hjälpa oss. Hon sålde för billigt menar hon och är förbannad. Nåväl. Vi gav oss ut på jakt på tomten. Jag ser plötsligt att en av stenplattorna på gräsmattan har ett inristat kryss. Fantasifull som jag är utbrister jag "Kolla det är som på en skattkarta, jag tror den är där". Svar ja, Felix var mycket skeptiskt. Jag övertalade honom dock att flytta på stenen och börja gräva. Ganska snabbt möts vi av ett ihåligt ljud. Tank nummer ett var funnen! Tank nummer två var enkel att hitta vid ena husväggen under ett litet galler, men nummer tre återfinns förmodligen under pooldecket som alltså måste brytas upp. Därefter måste en stor del av tomten grävas upp för att placera den fina nya skittanken och sedan ska det dras rör upp till gatan vilket innebär att hela stenläggningen måste brytas upp, alternativt fälla alla träd längs muren. Det sistnämnda är inget alternativ. Vi är mycket förväntansfulla och längtar efter såväl prisförslaget som genomförandet (ironi för den som inte förstod det). Är det inte helt fantastiskt att man får 10 dagar på sig. Denna historia är inte gratis även om det skulle kosta fem gånger så mycket i Sverige, men tydligen förväntas man sitta och ruva på dessa stålar. Ett litet infobrev sex månader i förväg kanske hade varit trevligt: "Hej hej, ni måste koppla på er på det lokala avloppssystemet. Detta måste vara slutfört inom 6 månader. Har ni frågor kontakta: XXX".



Well, snart är det också gjort och då känns det mycket skönt att veta att vi har ett fungerande system.

Tanken var att Angelo och hans grabbar (byggaren) skulle göra detta jobb och en hel del småfix, backjobb på takomläggningen, lite nya stuprör, ett underrede till en trappa. I måndags skulle de komma tillbaka, idag är det torsdag och vi har fortfarande inte sett röken av någon och man kommer inte fram på telefonerna. Oerhört frustrerande, men vi har hittat en annan kille som ska göra avloppsprylen. Han har tydligen varit med och byggt upp hela avloppssystemet här i Búzios så det känns som att han vet vad han gör. Dessutom är han personligen en god vän med Caiquis (vår vän) "far".

Under förra veckan blev vi slagna av en annan sida av Brasilien som det var länge sedan vi stötte på. Man glömmer snabbt och våra månader i Batan (favelan utanför Rio där vi volontärarbetande i tre månader) känns långt borta. Vår bakgård gränsar på höger sid mot en pousada ("hotell"), på vänster sida mot en obebyggd tomt och rakt fram en mysig liten sjö. Pousadan bredvid har byggt ända ner till vattnet så i och med vår tomt tar det stopp. Jag pratade i telefon på övervåningen när jag plötsligt fick syn på en röd tröja som sprang runt på vår bakgård (som är i anslutning till vår tomt, men med såväl mur som låst dörr). Jag ropade på Francis som gick ut och försökte leta reda på personen. Efter en stund fick han pojken i den röda t-shirten att lugna ner sig. Det visade sig att det var en hemlös pojke på 16 år som var på rymmen från stället där han bodde. Jag serverade honom vatten, bananer och läsk medan Francis höll honom sällskap i väntan på att polisen och socialarbetaren skulle komma och hämta honom. Detta rörde upp det inom mig och jag har känt mig illa till mods. Sexton år. Det är inte mycket.

Det bästa som hände förra veckan var såklart att lilla Sofia, Bruce och Elandias dotter äntligen kom. Stor glädje. Nu är det hög tid för fortsatt plockande här i huset. Vid nästa inlägg ska vi se om vi inte kommer att kunna bjuda på lite efterbilder.

Ta hand om er gott folk!

 

Chloe & hennes blivande bästis!

 

Fina familjen!

 

Ett av våra absolut bästa inköp. En lekhage på hjul.

 

De bästa jag har.

Språk, golv & lampor

När man kommer till ett nytt land anser man oftast att det viktigaste är att man ska kunna göra sig förstådd på lämpligt vis. Våra liv kretsar kring kommunikation av olika slag och vi förväntar oss att folk ska prata åtminstone liiiiiite engelska. "Hallå, vi har ju lärt oss ett annat språk, kom igen varför kan inte ni ett språk till?" I de allra flesta länder som vi besöker kan man göra sig förstådd på engelska, då känner vi oss bekväma och kan låta allt annat omkring oss vara mycket annorlunda och exotiskt, bara vi kan uttrycka vad vi vill. I Brasilien är det inte nödvändigtvis så att man som turist kan göra sig förstådd språkvägen var man än kommer. Fortfarande är det sällsynt att brassarna pratar engelska. Många såväl förstår som pratar mer än vad de ger sken av, men de är så rädda för att försöka. Precis så var jag också tidigare både med engelskan och portugisiskan. Nu däremot så snackar jag på så gott jag kan. Verben är naturligtvis felböjda och ordföljden katastrofal, men vi börjar så smått förstå varandra...jag och brassarna. MEN ju mer jag lär mig desto mer inser jag att jag inte kan. Och ju mer jag inser att jag inte kan desto mer beundrar jag alla invandrare i Sverige. 

Portugisiska är klassat som ett av de svårare språken att lära sig, precis som svenskan och jag som inte är något språkligt geni inser sakta att jag nog förmodligen aldrig kommer att kunna prata portugisiska på ett sätt som gör att jag verbalt kan trolla bort mitt egentliga ursprung. Självklart kommer jag om ett par år att prata flytande portugisiska, men jag kommer ALLTID att bryta. Aldrig kommer jag att få till det där perfekta nasala "lätet" som brassarna skapar någonstans mellan halshuvudet och gommen utan jag kommer att fortsätta säga snopp istället för bröd (snopp=pau, bröd=pão). Detta faktum känns dock helt ok och inte alls konstigt, portugisiskan är inte mitt modersmål, det kommer jag att acceptera. Vad jag nu vill komma till är att jag knappast är ensam i världen om att flytta till ett annat land och tvingas lära mig ett nytt språk. Det gör folk stup i kvarten. Vissa människor flyttar till nya länder av egen fri vilja, för att de har möjligheten att kanske öppna ett litet hotell, för att jobba eller för att de är trötta på sitt hemland. Andra tvingas flytta för att deras hemland inte är som det en gång var, för att deras familjer har blivit splittrade, för att deras hemländer inte kan förse de med mat eller för att vardagen i hemlandet är förknippat med ständig livsfara. Långt ifrån alla vill flytta utomlands. Se bara på alla ni i Sverige som läser detta och bor i Sverige för att ni verkligen vill bo i just Sverige. Föreställ er att bli tvingade att lämna allt det ni älskar för ett helt annat land, en annan kultur och inte minst ett helt annat språk. Var ligger då motivationen att lära sig det där konstiga språket? Inom sinom tid lär sig de flesta ett nytt språk när de vistas i det oavsett om man befinner sig där av fri vilja eller inte. Vissa bättre för att de är mer motiverade att lära sig eller har en språklig ådra, andra sämre på grund av det motsatta. De allra allra flesta kommer dock att bryta och vet ni vad; det är fanimej helt ok!

Att så många invandrare i Sverige pratar så bra svenska som de gör trots att de flesta kommer från länder som har en helt annan språklig uppbyggnad är beundransvärt. Verkligen! Att säga fel på en och ett, blanda ihop ändelser eller lägga betoningen på fel stavelse är inte hela världen mina vänner. Vi förstår killen på Hötorget som vill sälja "Billig jordgubbar", läkaren som ska skriva ut "En recept" eller kompisen vi käkar middag med som beställer "Laaasange" (vilken ju förövrigt är ett allt annat än svenskt ord). Kom igen! Vad spelar det för roll? Kanske sitter det nu några och tänker den sedvanliga "Men man får ju ta seden dit man kommer"-tanken. "Om man bor i Sverige så ska man väl lära sig ordentlig svenska och inte hålla på att bryta. Se bara på drottning Silvia...hon är GIFT med Sveriges konung och har bott i Sverige i årtionden och bryter fortfarande. Skandal!" Nu är inte jag något dunderfan av kungahuset, men jag är mäkta imponerad av folk som pratar många språk. En av dessa personer är just drottning Silvia. Hon talar ett antal språk: spanska, portugisiska, svenska, engelska, franska och tyska, dessutom teckenspråk om jag inte missminner mig. Låt kvinnan bryta. Hon talar dessutom mer eller mindre klockren grammatisk svenska. Låt alla andra också bryta. Vi svenskar tenderar ibland tycka att Sverige är något slags paradis dit alla vill och för alltid vill stanna och leva i. Alla kanske inte VILL slipa bort sin brytning. Jag vill inte radera ut att jag är svensk och jag är superglad om jag kommer att kunna prata portugisiska så att jag obehindrat kan leva och verka i mitt nya hemland. MEN, jag kommer att bryta, det är ok. Jag hoppas dock att jag någon gång kommer till rätta med det där nasala ljudet, för generande situationer uppstår gång på gång. Om du nu hör till de där som tänkte "Ta seden dit man kommer"-tanken så ber jag dig bara att rannsaka dig själv och fråga dig hur många språk du talar och om din engelska faktiskt får dig att låta som en riktig britt eller amerikanare. För att det inte ska uppstå några missförstånd så är jag mycket stolt över att Sverige är ett land som tar sitt ansvar och hjälper andra länder och/eller dess befolkning i tider av krig, svält, naturkatastrofer etc. Vad jag inte är stolt över är att så många anser att detta går hand i hand med att de som får stöd och hjälp måste lära sig tala en felfri svenska om de befinner sig i landet under en längre tid. Punkt.

Här i landet där jag inte bara pratar vansinnigt dålig grammatisk portugisiska utan också bryter när jag säger de få ord jag kan har livet sin gilla gång. Vi kan med stor glädje meddela att alla golv nu är lagda. Alltså inget mer bilande. Dock håller en del av golven fortfarande på att torka och väntar på att få sin ytbehandling. En hel del lister ska fortfarande målas och vi lever ännu i kaos bland flyttkartonger och möbler som flyttas runt från rum till rum, men förra måndagen flyttade vi ner till vårt sovrum. Där monterade vi ihop VÅR sängstomme och placerade in VÅRA sängar! Underbart.

 

  

När golven torkat ska de slipas. Detta görs för hand och med maskin.

 

 

Efter slipning är det dags att lägga på ytskiktet i ett antal vändor. 

  Sovpaus tar man mellan 12-13. 

 

Lite före och efter. Dock är golvet nedan inte färdigtorkat eller ytbehandlat därav flammigheten, men man får i varje fall en liten försmak. Inte heller socklarna är målade.

 

Vid ytterdörren och altandörrarna har vi gjort små "dörrmattor".

 

Före och efterbild på "Marcelrummet".

Tid har dessutom ägnats åt utebelysningen. Alla väggfasta lampor har plockats ner...

...skrapats rena.

...och slutligen målats igen. 

 

Inte bara vi har ägnat oss åt utebelysningen. Vår fantastiska elektriker, Nakazima, som också mer eller mindre bor här har fixat nästan all trädgårdsbelysning nu. En sida av huset är kvar. Lite kul kuriosa för att belysa hur mycket billigare det är med arbetskraft här är att Nakazima har varit här och jobbat i ca tre veckor och summan på hans faktura kommer att landa på i runda slängar 4000 svenska kr. Då har han gjort följande: Gått igenom och kartlagt hela elsystemet i huset, dragit in 220 volt i varje rum, bytt och satt upp ny trädgårdsbelysning, bytt alla trasiga lampor i poolen, lagat de båda automatiska flotörerna (!?) till vattentankarna, lagat diverse trasiga takfläktar, dragit om elen till våra två boilers, bytt ut all väggbelysning i huset, satt upp nya lampor i köket, lagat en trasig motor i en tvättmaskin, bytt ut samtliga duschmunstycken och sett till att trycket har blivit bättre i vattensystemet till duscharna. Prisvärt eller vad säger ni?

¨ 

Problemet med vårt läckande tak ska nu vara ett minne hoppas vi. De har tagit bort den gamla mittrännan och ersatt med en ny.

 

Här är det valtider. Precis som på alla platser i valtider så fylls samhället med planscher, stickers, dekaler, "valstugor" i olika former och så vidare. Folk står med stora flaggor längs gatorna och meterhöga plakat pryder vägkanterna. Bilarna utsmyckas med reklam och till och med på de små söta fiskebåtarna vajar flaggor med nummer. Det är nämligen de här numren som är så viktiga att komma ihåg. Brasilien har tydligen världens modernaste röstingssystem och detta bygger på olika koder för olika kandidater. Presidentval var det för två år sedan och nu är det dags för typ kommunalval. Det är uppenbart hur detta funkar. De olika kandidaterna utlovar tjänster och förmåner om man ger de sin röst (spökar ut sin bil, båt eller dylikt). Ok, det finns tydligen några kandidater som inte "köper" sina röster lika tydligt, men alla håller de sina "vänner" om ryggen. Nedan ser ni ett exempel på en kandidat som kanske inte känns helt pålitlig. Kan pojkspolingen ens vara 15 år?

 

Med gott mod försökte vi gång på gång få till våra surdegar. Gång på gång misslyckades vi. Surdegsj****n är nu slängd och vi mycket besvikna. Dock tog vi nya friska tag med en helt vanlig deg på jäst och skapade fantastiskt fina, krispiga små minibaguetter. Alltså är nu ett av våra bröd spikade. När vi får ordning på huset och tillbaka suget för att "boa" så kommer vi att fortsätta att ta fram resten av våra brödsorter. Felix har varit flitig med syltandet och gjort två olika jordgubbssyltar. Den ena med en gnutta apelsin och den andra med min favorit; maracujá (passionsfrukt). Cocktails har det också blivit några dagar sedan Felix fått tillbaka ett väldigt sug att blanda magiska skapelser. Inte mig emot. Han kokar egna likörer och monins och bevisar att han hör hemma i köket :)

Tillslut insåg vi att det här lilla trollet behövde klippas till för att få bort det där första håret från födseln som är alldeles sprött och stripigt. Vi besökte inte precis frisören utan jag klippte när lilla fröken stod tillräckligt still. Resultatet blev någon typ av pottfrisyr. 

T

 Stranden har vi inte sett så mycket av den senaste månaden tyvärr eftersom vi nästan hela tiden måste befinna oss vid huset om det uppstår några frågor eller något måste inhandlas. En och annan timme på eftermiddagen har vi dock snott åt oss för att sova en stund. Chillat på stan har vi också.

 Längst bort på "vår" strand. Här går jag fram och tillbaka, fram och tillbaka i den djupa sanden och njuter av mitt motionsspår.

Förra veckan avslutades med att Fotbollsspelande för Felix, övning i portugisiska för mig och lek för Chloe.

 Att prata med barn kan ju vara den absolut bästa språkträningen.

Under förra veckan så löste vi KANSKE våra stora problem med telefonbolaget som har skickat oss felaktiga, skyhöga fakturor. De har nämligen missat att registrera att vi ska betala ca 20 kr var per månad för 100 MB internet på våra mobiler. Istället debiterar de oss separat för all datatrafik. Fakturorna har varit på ca 4000 kr styck när de egentligen ska vara på 700 kr. Vi har besökt butiken där vi signade kontraktet ett antal gånger och där fått informationen att det ska vara tillrättat och att vi bara ska invänta en ny faktura. Som aldrig kom. Tillslut damp det ner (stämmer egentligen verkligen inte för räkningarna sticks in mellan muren och grinden) en faktura som var på mycket mer än vi skulle betala och vi fick informationen att vänta på ytterligare en. Som inte heller kom. Sedan började de bombardera oss med sms-hot om att stänga av telefonerna så tillslut betalade vi fakturan som var på ungefär 500 kr mer än den skulle vara. Efter det har vi har ringt och reklamerat detta med hjälp av Bruce. Första gången vi ringde var i slutet juli. Då fick vi informationen att de skulle titta på ärendet och att det skulle vara löst på 10 arbetsdagar. Ok tänkte vi och väntade på en ny faktura. Som aldrig kom. Däremot stängde de plötsligt av våra mobiler. Vi ringer då på nytt och då säger tjejen att det första samtalet bara var ett "informationssamtal" och inte en reklamation (vilket är skitsnack, rent utsagt) så vi måste vänta ytterligare 10 arbetsdagar på att de ska utreda ärendet. Nu tappade vi humöret och for tillbaka till butiken och äntligen hände det något. Våra telefoner slogs på några dagar senare, men någon ny faktura har vi fortfarande inte fått. Telefonbolag är ormar var man än befinner sig. Åhhh....i skrivandets stund fick jag nu tre nya hotsms som säger att vi måste betala fakturorna som enligt sms:en fortfarande är på samma belopp annars är det avstängning igen. Kul! Tack för det Oí.

Igår knatade vi till kommunkontoret för att hämta ut den första av två "domar"; vår ansökan om att få ansöka om att driva verksamhet. Det var med en stor klump av oro vi knallade dit och inte blev vi lugnare när vi hade varit där. Med dokumentet i handen stod vi där som frågetecken. Vi förstod ingenting av det som stod och de värsta tankarna började snurra runt i huvudet. Inte kunde drömmen ta slut nu...innan den ens börjat. Ett nej i detta skede skulle innebära att vi inte ens fick ansöka. Vi ringde genast Bruce som sa att han kunde vänta på oss på kontoret för att hjälpa oss att läsa. Till vår stora lättnad betydde alla konstiga ord att vi fick ansöka. Hurra! Då återstår bara den riktiga ansökan, men har man denna "föransökan" får man starta i väntan på beslut i den andra ansökan. Det firade vi med väl balanserade Side cars och majsring!

 

 Avslutningsvis önskar Dona Petra (som jag så vackert kallas här....underbart. Jag känner mig oerhört viktig och hedrad över denna vackra benämning) göra alla framtida besökare uppmärksamma på att After Eight, som är en av mina värsta laster, går att få tag på här. I butiken Golden Bread som vi älskar kan man köpa den minsta förpackningen till priset 38 reais = ca 130 kronor. Nu vet ni vad ni ska ta med från Sverige :)

 

Tack för visat intresse! Kram på er alla