Om att våga försöka: Skattjakt, självkänsla och skittankar

Huset är tyst, nästan overkligt tyst. Bara min egen närvaro sprider ljud inom mig. Andningen är lugn och djup, men samtidigt uppspelt. Ögonen är uppspärrade och jag har knappast tid att blinka. Med torra stora ögon går jag mot dörren jag aldrig tidigare sett. Nervöst pirrig, överrumplad och förundrad över hur vi kunde ha missat detta när vi köpte huset närmar jag mig dörren. Den har nästan ett trollskt sken kring sig. Vad väntar där bakom? Borde jag vara rädd? Händer det här på riktigt? Jag ser mig omkring, omsvärmad av samma tomma, ekande tysthet. Golvet under mina bara fötter är kallt och lite fuktigt. Det enda som hörs är ett svepande, nästan klirrande ljud från mitt hår som svajar från sida till sida som följd av att jag vänder på huvudet. Som om mina hårstrån var pärlband av slipat glas. Varenda microrörelse hörs märkvärdigt tydligt. Jag sträcker fram handen mot handtaget i svart järn. Det är svalt, men inte kallt. Sakta trycker jag ner det och dörren glider upp någon decimeter med en nästintill ljudlös knarr. Ett ljus letar sig ut genom den breda springan och lämnar ett närmast guldfärgat sken det nylagda golvet. Mitt hjärta slår hårdare medan jag med handflatan sakta pressar upp den tunga dörren. Känslan som fyller min kropp är lika varm som leendet i mitt ansikte är brett. Jag kan inte kväva skrattet. Ett bubblande skratt ekar i rummet framför mig som innehåller såväl en liten elegant pool i granit som mycket stiliga poolmöbler och vacker inredning. Rummets fyra väggar bjuder dessutom på ytterligare tre dörrar. Fjäderlätt springer jag mot den första dörren. Öppnar. Finner ett rum fyllt av vackert linne och porslin. Fullständigt överexalterat rusar jag ut i det tysta poolrummet för att öppna nästa dörr. Plötsligt bryts tystnaden av ett gällt barnskrik. Med ett ryck sätter jag mig upp i sängen och ser Chloe stå där som klassisk fånge i sin randiga pyjamas med händerna hårt knutna om spjälorna i sängen.

Det var såklart en dröm. Igen. Jag älskar och hatar dessa drömmar på samma gång. Att hitta alla de här underbara rummen gör mig upprymd och glad med en viss eftersmak av bitter besvikelse. Jag valde att googla betydelsen och fick fram detta som gör mig varm i hjärtat och bringar en bra start på dagen:

"Det här är en oerhört positiv och ljus dröm som du ska vara glad och stolt över att du drömmer. Huset du går runt i är du själv och det betyder att du är i ett stadie av djupt grundat självförtroende och att du har en tydlig självkänsla. Att du går runt och upptäcker nya rum i det här huset är för att du hittar nya sidor hos dig själv, sidor som gör dig glad och lycklig. Du är helt enkelt i ett stadie i ditt liv som du trivs väldigt bra med. Du är helt klart på rätt väg."

Dagar som denna har jag inget emot att motionera.

Dagen fortsatte kanske inte exakt lika bra. Efter att spenderat timmar med att försöka komma in på vår internetbank för att göra en överföring for jag till banken för att göra ett uttag och se om någon kunde hjälpa mig installera säkerhetsprogrammet som internetbanknen krävde. "Åh, beklagar, internetbanken fungerar bara på PC". Upprörd så till den milda grad att jag höll på att spricka. Främst pga att jag trodde att mannen bakom den katederliknande bänken hade fel. Jag behövde inte hans hjälp, bara veta var jag skulle vända mig för att få den rätta hjälpen. Jag kände mig redan rätt säker på att det skulle gå med tanke på att bilderna som på hemsidan beskrev hur man skulle gå tillväga föreställde fönster från en Mac inte en PC. Det fattade tyvärr inte snubben utan han fortsatte att berätta för mig att jag måste köpa en ny dator. Nåväl, jag tog ut pengar i cash och betalade våra golvläggare och for sedan hem och ringde banken. Fick prata med en tjej som pratade strålande engelska och som hjälpte mig igenom det hela och mycket riktigt fungerade det! Hurra!

Efter bilköer på grund av långhelg i Brasilien lyckades vi inte få ihop den planerade solnedgångs- daten med skandinavisk fägring. Solnedgången fick vi avnjuta själva, men de två otroligt trevliga norrmännen, varav den ena är en vän till min Malin, gjorde dagen därpå vår söndagslunch lite extra trevlig.

Den häftigaste solnedgången hittills, det var verkligen en lysande blodapelsin.

Dessvärre har vi inte blivit av med våra bekymmer med telefonbolaget. Vi for dit igen i förra veckan och allt verkade vara i sin ordning, en ny faktura anlände (som verkade stämma), vi betalade denna. Tyvärr tydligen för sent. Samma dag stängde de återigen av våra mobiler och inledde en ny räd av hot-SMS och automatiska telefonsamtal som säger att vi har en obetald faktura på motsvarande 3000 kr. Hoten har nu utvidgats från endast avstängning av mobiltelefoner till att även stänga ner vårt internet och den fasta linjen. Den här sagan som pågått i fyra månader nu är nu så uttjatad och trist att jag anar att den aldrig kommer att ta slut. Förmodligen stänger de ner vårt internet också inom kort.

Vi njuter här av att inte ha en massa människor rännande här hela dagarna. I fredags blev samtliga golv klara och idag började i så smått att flytta in på nytt efter att ytbehandligen torkat. Vi är fantastiskt nöjda med resultatet även om det har varit lite jobbigt att bo i röra, damm och ständigt folk springande i huset. Det blev ett helt nytt hus. Vårt hus!

Vi har fortsatt att måla såväl utvändigt som invändigt och utebelysning. Äntligen har vi fått montera ihop vår medhavda soffa, skötbord mm. Sakta, men säkert börjar vi komma i ordning i vår boningsdel. Är nog bara ett 30-tal kartonger kvar att packa upp :) Det har shoppats herrbetjänter och lampskärmar. Denna vecka kommer att ägnas åt att komma i ordning hos oss och nästa vecka börjar allvaret att få i ordning rummen. Om drygt fyra veckor anländer min efterlängtade familj och då måste ett antal rum vara klara. Vi kommer att börja med att måla badrummen med sina olika färger och sedan ska det byggas sängstommar.

Någonting som alla husägare är väl medvetna om så finns det ALLTID något att göra med ett hus. Vi har ju just för tillfället väldans mycket, men i och med att golven var färdiga kände vi att vi kunde andas ut och snart få börja renovera trädgården efter byggarnas framfart. Tji fick vi. Plötsligt knackar det på dörren och vi får veta att det trekammarbrunnssystem som vi nu har måste kopplas bort oh vi måste koppla oss samman med systemet i gatan. Självklart vill vi göra det, inte minst för miljöns skull, men INOM TIO DAGAR!? Vi trodde inte våra öron. Tillsammans med Felixs nyfunne vän, Leo, som jobbar på Felix gym (för övrigt Felix andra hem) for vi till kommunhuset för att ta reda på vad vi egentligen behövde göra. Vi blev naturligtvis skickade vidare till en annan adress för att där få ytterligare en vägvisning för att tillslut hamna på ProLagos som är vattenbolaget här. Efter detta besök blev vi ombedda att vänta till ProLagos gjort hembesök för att se om det redan finns anslutning från gatan fram till vårt hus. Tydligen har de inga ritningar över sitt eget system utan det förväntades vi veta. Häromdagen kom de hit och gav oss tio nya dagar för att börja, annars blir det böter på allt mellan 10 000 - 50 000 reais (x ca 3,50 för att få beloppet i svenska kronor). Det vill man ju helst slippa. De hittade inte heller någon anslutning, men enligt grannarna har alla sådana gömda under gräsmattor eller garageuppfarter.

Vad som måste göras är alltså att vårt nuvarande avloppssystem måste stängas, tack och lov behöver vi inte ta bort tankarna och samtliga avloppsrör måste mynna ut i en ny tank. Från denna tank pumpas sedan härligheten till gatan. Eftersom vårt hus är i sutteräng så kommer tanken att befinna sig under gatnivå och därav krävs en pump. Det här kanske inte låter så farligt. HA! Det vore det väl kanske inte heller om vi hade vetat var tankarna befann sig. På våra ritningar över huset ska tankarna finnas där det nu är en pool. Hade vi varit på god fot med den tidigare ägaren hade det varit naturligt att kontakta henne, men hon har tydliggjort att hon inte har något som helst intresse av att hjälpa oss. Hon sålde för billigt menar hon och är förbannad. Nåväl. Vi gav oss ut på jakt på tomten. Jag ser plötsligt att en av stenplattorna på gräsmattan har ett inristat kryss. Fantasifull som jag är utbrister jag "Kolla det är som på en skattkarta, jag tror den är där". Svar ja, Felix var mycket skeptiskt. Jag övertalade honom dock att flytta på stenen och börja gräva. Ganska snabbt möts vi av ett ihåligt ljud. Tank nummer ett var funnen! Tank nummer två var enkel att hitta vid ena husväggen under ett litet galler, men nummer tre återfinns förmodligen under pooldecket som alltså måste brytas upp. Därefter måste en stor del av tomten grävas upp för att placera den fina nya skittanken och sedan ska det dras rör upp till gatan vilket innebär att hela stenläggningen måste brytas upp, alternativt fälla alla träd längs muren. Det sistnämnda är inget alternativ. Vi är mycket förväntansfulla och längtar efter såväl prisförslaget som genomförandet (ironi för den som inte förstod det). Är det inte helt fantastiskt att man får 10 dagar på sig. Denna historia är inte gratis även om det skulle kosta fem gånger så mycket i Sverige, men tydligen förväntas man sitta och ruva på dessa stålar. Ett litet infobrev sex månader i förväg kanske hade varit trevligt: "Hej hej, ni måste koppla på er på det lokala avloppssystemet. Detta måste vara slutfört inom 6 månader. Har ni frågor kontakta: XXX".

Well, snart är det också gjort och då känns det mycket skönt att veta att vi har ett fungerande system.

Tanken var att Angelo och hans grabbar (byggaren) skulle göra detta jobb och en hel del småfix, backjobb på takomläggningen, lite nya stuprör, ett underrede till en trappa. I måndags skulle de komma tillbaka, idag är det torsdag och vi har fortfarande inte sett röken av någon och man kommer inte fram på telefonerna. Oerhört frustrerande, men vi har hittat en annan kille som ska göra avloppsprylen. Han har tydligen varit med och byggt upp hela avloppssystemet här i Búzios så det känns som att han vet vad han gör. Dessutom är han personligen en god vän med Caiquis (vår vän) "far".

Under förra veckan blev vi slagna av en annan sida av Brasilien som det var länge sedan vi stötte på. Man glömmer snabbt och våra månader i Batan (favelan utanför Rio där vi volontärarbetande i tre månader) känns långt borta. Vår bakgård gränsar på höger sid mot en pousada ("hotell"), på vänster sida mot en obebyggd tomt och rakt fram en mysig liten sjö. Pousadan bredvid har byggt ända ner till vattnet så i och med vår tomt tar det stopp. Jag pratade i telefon på övervåningen när jag plötsligt fick syn på en röd tröja som sprang runt på vår bakgård (som är i anslutning till vår tomt, men med såväl mur som låst dörr). Jag ropade på Francis som gick ut och försökte leta reda på personen. Efter en stund fick han pojken i den röda t-shirten att lugna ner sig. Det visade sig att det var en hemlös pojke på 16 år som var på rymmen från stället där han bodde. Jag serverade honom vatten, bananer och läsk medan Francis höll honom sällskap i väntan på att polisen och socialarbetaren skulle komma och hämta honom. Detta rörde upp det inom mig och jag har känt mig illa till mods. Sexton år. Det är inte mycket.

Det bästa som hände förra veckan var såklart att lilla Sofia, Bruce och Elandias dotter äntligen kom. Stor glädje. Nu är det hög tid för fortsatt plockande här i huset. Vid nästa inlägg ska vi se om vi inte kommer att kunna bjuda på lite efterbilder.

Ta hand om er gott folk!