Idag kunde jag ta på lycka.

Somliga dagar börjar bättre än andra. Inte ens den där tyngsta morgontröttheten som ligger som ett blött, tungt täcke över en kan förhindra att ett leende sprids på läpparna och en värme fyller hela kroppen när man vaknar till ett förnöjt joller. Ett joller som kommer från munnen på den där lilla varelsen med pigga ögon likt de vackraste blå glaskulor och läppar som ler ett så avskalat lyckligt leende och som utan att yppa ett ord säger ”God morgon mamma. Vill du gå upp med mig?” Denna euforiska känsla ger ibland vika för tröttheten som snabbt kan återuppstå när man slängt ett öga på klockan och insett att det är alldeles för tidigt för att stiga upp. Vissa morgnar vinner dock inte tröttheten. I morse var det en sådan morgon.

Tyst smög vi oss ut ur sovrummet. Chloe smörjdes småskrattandes in med solskyddsfaktor och pryddes med sin solhatt. Själv drog jag på mig en tunn klänning och vi tassade ut i den tysta morgonen. Morgonsolen kysste de gröna stora bladen på träden på gatan som dansade i den ljumna brisen. Det enda som hördes var Chloes andetag mot mitt öra och vågorna som harmoniskt sköljde in över stranden. Vi slog oss ner på en trappa till ett av de privata husen. Alldeles ensamma. Jag, Chloe och havet. Havet glittrade och Chloe var lika förtrollad av dess prakt som jag. Det öppna havet med kulliga berg långt bort i förgrunden gjorde att alla sinnen öppnade sig. Frihet. Harmoni. Lugn. Lycka. Jag kunde ta på lyckan. Om man kunde tatuera in en känsla hade jag märkt mitt hjärta denna morgon.

Idag upplevde jag den harmoni som drivit mig hit. Att få leva ett harmoniskt liv där det finns utrymme för stunder som denna i vardagen, inte enbart under semester. Det är kanske min största drivkraft i hela det här ”äventyret”.  Felix har en annan och tur är nog det för då möts vi på en lagom nivå.

Morgonens upplevelse var av typen som gör att all huvudvärk och frustration över byråkratin nästintill försvinner. Man får ta och ge och som det ser ut just nu så får jag trots allt mer än vad jag ger.

Imorgon börjar vår vardag på riktigt. Marcel, som nästintill blivit en den av det här äventyret tar sin fina Jessica och far tillbaka till Sverige. Till deras verklighet och kvar blir vi, med vår. Vår rent fysiska koppling till Sverige far hem och fram till dess att våra nästa efterlängtade besökare kommer så får vi nöja oss med psykiska kopplingar. Ja, det har vi ju gott om. Att våra besökare lämnar oss innebär inte bara att de efterlämnar ett tomrum eftersom vi är vana vid att ha de hos oss det är ju också startskottet för vårt nya liv. På riktigt. Vi måste bygga upp ett nytt socialt nätverk. Även om jag inte är särskilt orolig för att vi skulle misslyckas med detta så är det ändå läskigt.

Under veckan så har vi fått se några glada ansikten på Skype, men alldeles för få. Lägg supergärna till oss så att vi kan på se mer av er.

Petrarodensjo är skypenamnet.

Ta hand om er!

Tack för allt Marcel och se till att komma tillbaka snartast! Tack också till Jessica för att vi fick stjäla din karl och för att du ville komma och se hur vi har det. Ni kommer att vara saknade.