Där himlen och helvetet dansar pardans

Dum som man är trodde man att det värsta var över när man stuvat ner hela sitt liv i kartonger. Sekunderna det tog att sätta sigillen på containerlåset skulle vara de första andetagen på en lång utandning, men icke. Andningshålet blev tyvärr kort. Så snart vi anlände till Búzios började mailen strömma in från vår kontaktperson på den Brasilianska flyttfirman. Mail på mail där det rabblades upp dokument som skulle fyllas i och översändas asap. Låter kanske inte allt för betungande, men om ni även visste att alla dessa måste bevittnas av Notorius Publicus och vad detta innebär i Brasilien skulle era kroppar bli tunga som bly och er hållning inta samma ställning som om ni var just tunga som bly, allt tonsatt med den djupaste av suckar.

Om jag skulle rabbla upp samtliga dokument skulle sen här bloggen vara död lika snabbt som den föddes, men ett litet smakprov måste jag ändå ge er. Tullen vill ha kopior på varje sida av passet, även de tomma sidorna ska kopieras och sedan bevittnas, sida för sida...gånger 2. Bara detta är 72 sidor. Utöver det åtskilliga andra dokument. Nåväl, fortfarande inte så farligt tänker kanske ni.

Efter två veckors roddande med inventarielistor som är ofullständiga till följd av slarv från den svenska flyttfirman och att samla ihop alla nödvändiga dokumenten återstod bara en sak (trodde jag). Med en supersnorig och hostandes bäbis under armen for jag till Cartório som stället heter där man fixar sådana här saker. Varför var Chloe med undrar ni kanske. Jo, det svaret är enkelt. Är du gammal, handikappad, gravid eller har en bäbis (på vissa bussar räcker det även med att vara tjock) har man en särskild kö. En riktig gräddfil helt enkelt. Kan man spara 8 timmar på att slippa stå i den bisarrt långa kön är det helt klart värt att ha med sig en liten tjej som charmar allt här. (För er som nu kanske hunnit tänka att jag är en dålig mor som sätter min egen trevnad framför min förkylda dotters kan andas ut. Chloe föredrar helt klart att få vara med på äventyr istället för att kureras i hemmet.) 

Väl framme hos "kassören" som naturligtvis inte talar ett ord engelska lyckas jag förstå att de inte tänker bevittna någonting alls om jag inte har originaldokumentet av översättningen av mitt pass som utfördes av dessa herrar i september förra året. Dessvärre fick vi aldrig något sådant originaldokument. Mitt huvud går redan i detta skede i spinn. Stopp! Det är ju ni som har utfört detta, naturligtvis har ni den nödvändiga dokumentationen. Mycket riktigt. En trappa upp får jag hjälp av en kvinna som skrapar fram rätt dokument och kopior tas. Glad i hågen går jag åter igen en trappa ner och tror att lösningen är nära. (En timme har nu gått sedan jag anlände). Jag möts nu av en bitter uppsyn. "Preciso o original" "Jag behöver originalet". I din hand har du ju kopian på ett dokument som NI, HÄR PÅ DENNA PLATS, har utfärdad din idiot, tänker jag. Dock har jag inte förmågan att säga detta. Han fortsätter att se på mig som om jag är galen. Dock har han tittat igenom mina 90 papper som alla ska få ett klistermärke, ett sigill, två stämplar och två signaturer och börjar arbeta med dessa. Detta ger mig hopp. Har jag lyckats få över honom på min sida? Vad jag de facto behöver är ingen översättning, utan endast att han intygar att kopiorna överensstämmer med det medhavda originalet, någon översättning har det aldrig varit tal om, varför min förvåning är total.

Chloe och jag slår oss ner och iakttar kön som sedan vår ankomst har krymt med 2 personer. Jag förundras över hur man kan bli så lugn i sig sig själv att man bara kan stå där...timme efter timme. Dessutom utan mobiltelefonspillande. De bara står rakt upp och ner och väntar. Kommer vi en dag att klara av det också eller är stressen för djup rotad i oss? Kanske blir Chloe en tålmodig köare. 

Kön som slingrar sig ca 20 meter ut på gatan.

Rätt som det är rycks jag upp ur mina tankar "Senhora Petra Victoria". Han slänger upp bunten med stämplade och signerade papper. Hurra hurra. Tänker jag innan han bläddrar fram till de 72 sidorna passkopior och säger att han inte kan hjälpa mig eftersom jag saknar originalet. Helt ofattbart. Jag tar upp telefonen och ringer kontakten på flyttfirman. Hon försöker tala honom till rätta, men utan resultat. Han är benhård - inget original, inga signaturer. Han kan inte förklara varför. Naturligtvis inte eftersom det omöjligt kan finnas en vettig förklaring. (Nu har vi varit på plats i två timmar.). Klockan är fyra och jag har ännu inte fått i mig någon lunch, det är 40 grader i lokalen och sorlet från kön gör mig än mer uppgiven och arg. "Welcome to Brazil" säger kvinnan i andra änden. Nu rinner det över. Frustrationen, värmen och hungern gör att det börjar bränna under ögonlocken och att rösten spricker. Hon får mig att inse att jag måste åka någon annanstans och fixa passkopiorna.

Precis som så många gånger förr dyker då ytterligare en brasiliansk ängel upp och fångar den falnande modern. En kvinna i 60 årsåldern som talar lite engelska. Samma kvinna roddar sedan allt åt mig. Hon lyckas inte rubba den bestämde unge herrens önskan om originalet, men hon ser till att vi får åka till grannstaden, Cabo Frio och få det hela fixat där.

Tre timmar senare och en ny vän vunnen begav sig en utmattad fröken Rodensjö med följe genom ett soldräkt paradis hem till vårt underbara hus. Några friska andetag på stranden och sedan lite mat på altanen i den minst sagt behagliga värmen medan solen sakta stänkte ner husen med ett rosa skimmer. Nya friska tag imorgon. Var sak har sin tid. Det är bara att tacka för att det tog tre timmar och inte åtta att få beskedet. Det här är himlen och helvetet på samma gång.