Varde ljus.

"Oj, vad det blixtrar därborta, vet du om det ska bli dåligt väder?"

"Nej, kolla YR." (Den norska vädersajten som alltid har rätt).

Sagt och gjort. Regn: 0 mm och 23 grader i Búzios. Förmodligen ligger väl det där ovädret och trycker över inlandet som vanligt, tänkte jag i min enfald från den min plats på kontorsstolen. Förövrigt första parkett med panoramautsikt över skådespelet. Oväder som dessa är både hänförande och otroligt skrämmande på samma gång. Så länge det håller sig på avsevärt avstånd så älskar jag att förtrollas av blixtarna som bröstar upp sig mot varandra som under en tuppfight. Den ena större och kraftfullare än den andra. MEN när plötsligt hela tomten går från kolsvart till att lysas upp i ett kliniskt vitt sken som inte efterlämnar sig en enda skugga eftersom det som orsakar skenet befinner sig rakt ovanför scenen. DÅ har ovädret tappat sin magi. Det är nu bara skrämmande. Regnet som hängde med blixtarna som någon typ av sidekick gick inte att jämföra med något annat åsk- och regnovädren jag upplevt på såväl Dominikanska republiken som i Thailand. Dessa tidigare upplevda skyfall ser jag nu som duggregn i förhållande till det som inträffade över våra huvuden. Det vräkte inte ner stora droppar. Nej, från himlen föll stora flak av vatten som hårt slogs och krossades mot taket och träden. Sorgligt nog bokstavligen forsade det in vatten i vårt blivande sovrum. Trots att Francis hade varit uppe på taket och pusslat med takpannor och lagt cement där det behövdes.

Francis försök till att laga vårt läckande tak.

När det plötsligt blev kolsvart i hela huset var jag glad över att jag hade låtit min far och mors röster från barndomen eka i mitt huvud..."dra ur alla sladdar när det är åska". När jag såg ovädret på avstånd drog jag ur de maskiner som jag inte ville se förstörda. För säkerhets skull. Tydligen så är det väldigt vanligt här att maskinerna "brinner" när strömmen kommer igång igen med stor kraft.

Svart var det inte så länge, strax var strömmen tillbaka igen, för att sedan försvinna och komma tillbaka ett antal gånger. Men under natten så försvann elektriciteten helt och hållet och inte förrän precis innan mörkrets intrång dagen därpå skulle den vara igång igen. En stor lycka när vi insåg att problemet inte låg i vårt hus utan att hela gatan hade problem på grund av en avblåst ledning några stolpar bort. Ampla, elbolaget (som förövrigt är det enda bolaget) hade en hektisk dag i Búzios vill jag lova. I den närmaste staden, Cabo Frio, haglade det isbollar som enligt uppgift var 4 cm i diameter.


 För att spinna vidare lite på el och att det bara finns ett enda elbolag (samma sak gäller för vattnet, bara ett bolag) så har ju denna brist på konkurrens naturligtvis en stor påverkan på priset. Felix har gjort lite research i frågan och kan konstatera att elpriset är nästan 3 gånger så dyrt här som i Sverige.




Under veckan som passerat har vi fortsatt med det FÖRBANNADE taket. Skrapning, slipning, spackling, slipning igen, byte av trasiga plankor, mer spackling, slipning och sedan ett, två, tre lager färg. Fan ta det där taket, men fint och välgjort blir det.

Före skrapning, slipning, spackling och målning.

Efter skrapning

 

Efter slipning

Efter slipning

Efter tre lager färg.

Ta sönder, laga, måla.

Vi har också avnjutit den "Gastronomifestival" som gått av stapeln för andra helgen i rad nere på huvudstråken. Låter flärdigare än vad det faktiskt var, men mysigt att ströva omkring och mot betalning få provsmaka vad restaurangerna har att bjuda på.

Chloe har premiärdansat på bardisken iförd pyjamas.

Dessutom har vi hjälpt Bruce med att flytta ur hans tjejs lägenhet. Äntligen har vi fått göra något för mannen som har gjort så mycket för oss. Några solnedgångar och eftermiddagsmys har vi också hunnit med.

 Ni som känner mig väl vet att jag är något doftkänslig. Ett sinne som sannerligen sätts på prov när man flyttar till ett nytt land. Det är mycket nytt för för såväl hjärnan som kroppen att vänja sig vid och min näsa är nog mina segaste "adapterare". Att springa på en kackerlacka (som tidigare har varit det enda djur som satt skräck i mig så till den milda grad att jag kunnat ge ifrån mig det brudigaste av skrik) är inte längre något jag fruktar. Jag behåller numera lugnet och tillkallar förstärkning. Ofta går jag även och tar mig en titt på odjuret efter att Felix har avlivat det. En blandning av terapi och bara ren och skär ondska från från min sida. Nåväl, djur och ljud skrämmer mig inte, men lukterna har jag svårt att förlikas med. Fukt. Fukt har en hemsk lukt. En blandning av unket, fränt, stickande och svampigt som ironiskt nog lämnar en konstigt torr känsla i näsan som gör att man vill klia sig och dra i näsan. Man får alltid ta det goda med det onda. Att bo alldeles intill havet gör att husen är fyllda av "havsluft". En luft som är tyngd av ett visst mått av salt, vilket som ni vet skapar en känsla av fukt. Det här sätter sig inte i näsan utan gör att till exempel att textilier som soffan kan upplevas som något fuktig dagar när solen lyst med sin frånvaro. Som tur är försvinner känslan ungefär lika snabbt som den kom, men den är ändå där. Har man däremot lämnat ett rum helt stängt en längre tid blir det genast in instängd doft som för känsliga näsor upplevs som obehaglig. Det är inte bara fukt som luktar märkligt, ALLT har en annan doft och alla dofter är naturligtvis inte odörer. Tvärt om. Njutning är att gå genom tomten på kvällen när alla blommor och buskar, av någon anledning som jag inte känner till, släpper ifrån sig de ljuvligaste av dofter.


Lilla Chloe-Loe har efter att i veckor jagat våra Havaianas (flipflop-tofflor) fått sina första egna. Inte för att ha på sig (storlek 17 är fortfarande på tok för stort) utan för att få slicka, suga och ohämmat och ogenerat slabba ner fullständigt. Lyckan var total kan jag lova. Dock fick denna lyckliga saga ett snabbt slut. Jag "råkade" (av någon sjuk anledning som jag anar och innerligt hoppas kan förklaras med att man har blivit morsa, för varför i hela världen skulle man annars själv testa att...)... slicka lite på den mycket väl rengjorda tofflan. Det var ingen fröjd. En mycket stark smak av ja, typ gummi och lim spred sig i munnen. En snabb googling på sökorden "giftigt barn flipflop" ledde mig otroligt nog fram till en forskningsstudie och undersökning av miljögifter i plastskor. I denna studie hade massor av plastskor testats. Inte just Havaianas, men dock det andra stora brasilianska märket Ipanema. I just denna sko kunde det konstateras att, håll i er...TJUGOTRE procent av hela skon bestod av ämnet DEHP som kan ge fortplantningssvårigheter. Där var den lyckliga sagan slut. Chloe lämnade med tårfyllda ögon ifrån sig skon som med sin perfekta konsistens var den optimala bit-, slick- och slemsaken. Skon står nu prydlig på hyllan och väntar på att lilla foten ska bli stor nog. Barnbarn vill man väl ha om sissådär 30 år.




Nu ska vi återgå till målningen så att vi hinner bli klara med det rum där vi hade tänkt att låta våra andra gäster i ordningen bo. Efterlängtade far-, svär och bara föräldrar dyker upp på torsdag. Hurra! Ta hand om er.



Over and out!


Avslutar med lite roliga kuriosabilder:

På bensinmacken serveras öl eller bensin.

Ett fantastiskt exempel på byggnadskonst. Killen som äger huset är arkitekt. Han råkade visst rita in garageporten på fel ställe. Observera grannhusets port och till lika markeringen av själva utfarten samt naturligtvis palmen och elstolpen som fullständigt blockerar infarten.

Ytterligare ett märkligt djur, ca 5 cm lång lilaskimrande snigelaktig figur.