Lycka.

Lycka. Vad är lycka? Vem är det som bestämmer vad lycka är? Naturligtvis förstår var och en av oss att lycka är individuellt, något personligt. En känsla. En känsla som bara bor inom oss och ingen annan än den tillfrågade kan avgöra dennes lycka. Vi vet det. Alla vet det. Trots denna vetskap tar vi ofta makten över begreppet och försöker oss på att avgöra andras lycka. När jag säger "vi" syftar jag i denna stund på alla oss som lever under välordnade former där problem är andra än att se till att familjens bord inte står tomt på mat.

För en tid sedan gjorde jag något som än idag får det att sådär svida till av "skämmighet" i maggropen. Det var verkligen av välvilja och det kommer ni alla förstå. Kanske kommer flera av er till en början tycka att jag bara är larvig som tycker att det var pinsamt, men om ni verkligen tänker på saken och sätter er in i situationen så tror jag också att även ni förstår efter en stund. 

Som många vet så far familjen Brodén/Rodensjö till Sverige i början på maj. För att använda min goda vän Malins uttryck så ska vi marinera oss i umgänge med älskad familj, vänner och GRÄDDFIL (herre gud vad jag längtar efter gräddfil). Under tiden vi är i Sverige bor såklart Francis, Silvia och Livyan kvar här och tar hand om varandra och huset. Jag vet att de stormtrivs här hos oss, men tänkte att de kanske ville bo här i det stora huset istället för i deras lägenhet under den tiden vi är borta. Jag och Felix diskuterade saken och beslutade oss för att fråga. 

En eftermiddag när jag och Silvia stod och bäddade en säng frågade jag helt enkelt bara rakt ut: "När vi är i Sverige vill ni bo i vårt hus istället?". Silvia stannade upp för en sekund och jag kunde se hur hon verkligen tänkte febrilt, sedan vände hon upp ansiktet mot mig med rynkade ögonbryn samtidigt som ansiktet sprack upp i ett sådant där stort leende som endast väldigt få människor är bärare av. Hon förblev tyst en stund och sa sedan med sin glada, men nu mycket konfunderade stämma: "Varför då!? Vi bor ju redan här. Vi ÄLSKAR vårt hus. Nej, tack vi är så lyckliga där vi bor". Det var inget förnärmat eller sårat i rösten, bara glatt oförstående. "Ok, vad bra" fick jag ur mig medan vi bäddade vidare. Inom mig brände det av känslor. Vem var jag att tro att hon skulle vilja bo i vårt hus istället för i sitt eget? Jo, det är lätt att svara på den frågan. Här har ju vi vårt stora, fina hus med en massa fina möbler och inredningsdetaljer, fin belysning och öppna ytor. Klart att de, som bor så litet hellre måste vilja bo här under några månader och fröjdas i en lyx de inte har möjlighet att unna sig. Många kanske nu slås av tanken "Men...vänta. Jag hade blivit jätteglad om min chef hade frågat mig om jag ville låna hennes/hans jättelyxvilla (syftar nu inte på att vårt hus här är någon "jättelyxvilla" utan vill lyfta fram att det kanske är något bättre än vad vi redan har) under några månader. Bara för att det för mig är härligt att få leva i något ännu finare för en begränsad tid. Jag hade absolut inte tagit illa vid mig." Jag är helt med på den tanken, för det var precis så jag och Felix resonerade innan vi ställde frågan, men vad vi inte tänkte på är att vi nu inte lever i en kultur där "lyx" uteslutande är synonymt med materialistiska saker som ofta kostar mycket pengar. Känslan av att jag själv är en så pass materialistisk person att jag nästan tog för givet att Silvia skulle bli superglad för erbjudandet och studsa av lycka, den känslan har en vanvettigt besk eftersmak.

Jag vet, JAG VET, att det bara var den vänligaste av frågor, men det blev så vansinnigt fel. Där och då förstod jag verkligen att vi har en så sjukt skev bild av vad som är lycka. Det stora huset med alla fina saker är inte lycka. Jo, förresten kanske för oss och för många andra, men inte för alla. För Silvia, Francis och Livyan är lycka att de nu bor på en plats där de kan sova tryggt om natten, att vi tillsammans skrattar och har roligt om dagarna, att Livyan får gå i en bättre skola (även om den hittills, två veckor efter terminstart har varit öppen TRE dagar) än hon skulle där de bodde förut, att Chloe och Livyan växer sida vid sida som systrar, att Francis spelar sin fotboll och i sitt band med sina polare och att jag och Silvia ibland får smita iväg (återkommer till detta). Det enda jag vill säga är att "vi" inte har patent på begreppet Lycka. Det är inte våra referensramar som styr vad som ska klassas som lycka. Något som vi alla bör tänka på när vi ojar oss över hur illa folk har det världen över. Med detta inte på något sätt sagt att vi inte ska känna medlidande, dra vårt strå till stacken vad det gäller bistånd och hjälp och vi ska inte heller tro att alla i världen är lyckliga. Dock kanske våra uppfattningar inte alltid är korrekta. Kanske är "vi" till och med i minoritet här på jorden eftersom var femte person i världen lever under extrem fattigdom (en person som lever på mindre än en dollar om dagen enligt SIDA 2009). Ta nu detta med dig in i denna nya vecka och njut av de små sakerna i livet istället för att låta Herr Mycket-Vill-Ha-Mer göra din vardag grå. 

Här på Villa Balthazar flyter dagarna på. Vi kan stoltsera med hög beläggning och mycket nöjda gäster. Det kämpas också med att inte falla för just Herr-Mycket-Vill-Ha-Mer som gärna försöker få mig att gräma mig över gäster som lämnar näst högsta betyg istället för det allra bästa. Tänk om man kunde bli lika sprudlande glad över varje 10:a som jag blir nedstämd av en 7,5:a (på Booking.com så är det en 10 gradig skala, men man kan bara välja 2.5, 5.0, 7.5 eller 10.0, mycket märkligt.). Jag jobbar dock på detta och det blir lättare för varje gång.

 Här har det ju varit karneval, vilket främst märktes på att antalet besökare i Búzios gjorde att orten fullkomligt svämmade över. Vi hade fullt hus och lite småfirande här för våra gäster och lite på stan med Silvia, Francis och Livyan.

 Alla spöar ut sig lite. Lite som Halloween. Här underbara Helena.

 Barnen roade sig duktigt själva.

 

Hur ser då våra dagar ut? Fullt upp kan jag lova. 

- Uppgång runt 07.30 om ingen vill ha tidigare frukost än 08.30. Brödet ska jäsa en timme så har vi sjusovare till gäster kan vi minsann få lite sovmorgon.

- Vi har ganska tydliga roller under förberedelserna sånär som på dukningen, kaffekokning och gräddningen av bröden som vi delar på. Felix pressar juice (i stora mängder) och lägger upp all ost och skinka medan jag skär upp all frukt. Det tar sin lilla tid det där. Chloe brukar vakna runt åttasnåret och kommer då upp och intar sin morgonmjölk på en handduk på golvet. Så fort hon ser handduken springer hon dit och sätter sig, numera till och med lägger sig med en och annan bula som följd:

- Frukosten flyter sedan på fram till ungefär klockan 11 och sen äter vi själva.

- Felix brukar oftast göra klart allt efter frukosten medan Chloe sover sin förmiddagslur. Jag tar hand om lite ut-checkningar, mailande och fix med eventuella nya bokningar och hjälper sedan Silvia att städa rum och tar hand om all förbaskad tvätt. Det är SVINdyrt att lämna in tvätten, men vi tog ändå beslutet att göra det eftersom det avlastar Silva något enormt att slippa stryka dagarna i ända. Dessvärre blev inte resultatet det vi förväntat oss i förhållande till det höga priset så vi har nu öppnat eget tvätteri. 

 

 Både Chloe och Livyan är till stor hjälp. 

- Resten av dagarna fyller vi med bak, syltande, müslilagande, mer mailande, poolskötsel, trädgårdsskötsel, göra söta små välkomstkort, roddande med transfers, telefonköer till diverse företag som inte gör som vi vill, banker, revisorer etc. Allt det där vanliga som hör en verksamhet till. Vi ska inte heller glömma att dessa två unga fröknar ser till att hålla oss sysselsatta.

 

 

Dagarna går verkligen i ett och det börjar kännas att vi inte har haft en enda ledig dag på snart två och en halv månad. Att jobba sju dagar i veckan även om det är för sig själv har sina fram- och baksidor. Dock är jag den sista som klagar för jag tycker någonstans fortfarande att det är kul att bädda sängar, putsa handfat, sopa, fixa med bokningar. Vad som däremot är så brutalt tråkigt är de här sakerna som man aldrig blir klar med. TVÄTT. Man tvättar och tvättar, viker och viker, stryker och stryker och tillslut är hyllorna fulla och tvättkorgen tom. Vad händer då!? Jo, ett nytt berg av tvätt kommer och det är bara att börja om. Samma sak som med diskmaskiner. Finns det nåt tråkigare än att sortera besticken? Något man måste göra VARJE dag. Hur bra man än gör det så måste man likt förbannat göra det igen imorgon.

För ett par veckor sedan hade vi storfrämmande från New York. Aimee och Mike träffade jag och Felix under vår resa i Sydamerika för två år sedan. Vi bodde på samma hotell i Mendoza. Faktum är att de var bland de allra första att få höra om våra drömmar om att öppna ett litet hotell i Brasilien. Med handen på hjärtat kunde de nu erkänna att de nog aldrig trodde att de där svenskarna skulle till att förverkliga den drömmen. Två år senare kom de till oss och bodde på det där drömska hotellet. Vi hade en fantastiskt rolig vecka. De åkte verkligen hit på vinst och förlust. Att tycka att det var trevligt att umgås två dagar på samma hotell för lika många år sedan behöver ju knappast betyda att man kommer att passa ihop under andra omständigheter. Lyckligtvis så var vi en fullträff. Vi har haft det grymt roligt och vi har verkligen funnit ett par nya goda vänner som vi garanterat snart träffar igen. Besöken slutar dock inte där. För snart två veckor sedan (oj vad tiden går fort) anlände min älskade far för andra gången. Han springer nu som en tätting efter Chloe som inte längre använder sina fötter för att gå utan enbart till att springa. Vi jobbar också hårt på invänjning av skor. Chloe fullständigt hatar att ha saker på fötterna och tror att hon inte kan gå med dessa underliga saker som gör att hon förlorar kontakten med marken. Hon sätter sig ner, sliter och drar med tårarna singlandes ner för kinderna. Idag gjorde vi dock stora framsteg när hon till vår skönsång av "...när jag går i mina gyllene skor..." tog sina första stapplande steg I SKOR. Kan ju bli lite kyligt utan skor när vi anländer till Sverige.

 Goda middagar med drinkar och kokkonst från världens alla hörn hann vi med.

 Besök på favvostanden i Arrial do Cabo.

Här har vi en liten tjej som är väldigt glad över att ha sin morfar som room mate. Varje morgon när hon tycker att vi är för trista i köket går hon själv ner till sitt rum och rycker i morfars täcke. Dock har farbrorn gått och blivit tonåring och sover till 11 så hon lyckas inte så bra. Turligt nog ställer han upp på bra mycket lek resten av dagen.

Lämpligt nog smet jag och Silvia på Internationella kvinnodagen iväg till Casas Brancas som är vårt favoritsolnedgångshak och tog oss varsin massage, delade på en flaska rosé och snackade skit kvällen lång. DET var lycka! För Silvia livets första massage och en väldigt speciell dag. För mig en otrolig lycka att dela denna för Silvia väldigt speciella dag och dessutom den första dagen jag enbart pratat portugisiska och djupare lärt känna en person som föralltid kommer att stå mig väldigt nära.

 Kärlek från oss till er! Ta vara på livets små saker!

Tack för visat intresse och stora kram till er alla!