När blir man vuxen?

Vuxen. När blir man vuxen? När man uppnår en viss ålder? När man har ett stadigt förhållande? När man väljer att stanna hemma en lördagkväll trots att man har råd att gå ut? När man har det man uppfattar som ett "riktigt" jobb. När man dricker kaffe? När man flyttar hemifrån? När man köper villa/bostadsrätt/radhus? När man tar ett glas vin "för att det är gott"? När man går på parmiddag? När man gifter sig? När man får barn? När man flyttar till Brasilien? Detta har varit ett hett diskussionsämne de senaste veckorna. Åsikterna går isär. Jag menar absolut att man är vuxen när några av de ovan nämnda exemplen är uppnådda, till exempel när man flyttar hemifrån. En annan åsikt är att man inte blir vuxen förrän man själv känner sig vuxen, förrän man är vuxen i sinnet. Åh, vad fint och poetiskt det låter. Jag köper den teorin till viss del. Det är en härlig tanke att inte placeras in i fack utan själv få känna efter. Man talar om personer som aldrig tycks växa upp. En sekunden kan han/hon sitta med sin man/fru i villan och dricka ett glas vin "för att det är gott" och titta på foton av barnbarnen och prata om huruvida man ska ansöka om förtidspension från det "riktiga" jobbet efter 30 års trogen tjänst eller ej. Nästa sekund kan samma person lycklig som ett barnkalas med ögon stora som pizzatallrikar och ett bubblande fniss i halsen hoppa upp på den sprillans nya, skimrande gula åkgräsklipparen. Eller med samma lycka slå sig ner med barnbarnet och klä av och på en docka så noggrant och länge att hon inte märker att barnbarnet för länge sedan tröttnat och gått därifrån. 

Hmm, men är det att inte växa upp? Är det inte bara att ha barnasinnet kvar? Du kanske tänker att inte växa upp är mer den där "killen" på 50 bast som inte alls känner sig som 50 utan som 22. Han som river med sig halva bardisken i ett försök klättra upp och dansa på bardisken (för att göra som på Rhodos 1985) på en Stureplansklubb iförd sina pastellfärgade byxor och sin skjorta inköpt på samma affär som hans 30 år yngre systerson. Han som genom att sluddrandes skrika ut att han är partner på någon flashig advokatbyrå eller dylik inrättning och har en supersnabb Lamborghini parkerad i garaget, garaget som har en hiss raka vägen upp till hans vindsvåning på Grevgatan tror han sig släta över den pinsamma situationen som uppkommit mitt framför ögonen på den många år yngre flickan som gång på gång försökt få "killen" att förstå att hon inte är det minsta intresserad. Det hela får ett abrupt slut när han blir klappad på axeln av en en man med öronsnäcka och svart kostym som med orden "Du behöver nog nyktra till" vänligt, men bestämt leder "killen" ut i den svala Stockholmsnatten.

Jag anser nog att den sistnämnda "killen" är såväl man som vuxen han också, han är dock en tragisk man som kanske precis som så många andra är LIVRÄDD för att ta ordet vuxen i sin mun. Det här är den springande punken i min mening. När blev ordet vuxen synonymt med något trist och något många inte vill vara? Jag ser vuxenheten som något helt fantastiskt skönt. Något man formar själv. För mig är det vuxet att dricka kaffe. Nästan varje gång jag dricker kaffe känner jag mig lite extra vuxen och myser till. Nu sitter jag här i mitt hem i Brasilien och njuter av vuxenheten framför min alldeles egna dator (ja Felix, det är din också) efter att en hel dag tvättat, sorterat plastburkar i köket, druckit en kopp kaffe, skruvat isär torktumlaren för att dammsuga den på ludd som har rymt utanför filtret (ett hett tips till alla VUXNA som läser detta som har en torktumlare, det är nämligen en av de vanligaste brandsorsakerna i hem, förymt ludd och el är ingen bra kombo), lagat egen barnmat, lekt och krigat med mitt älskade barn, ätit en god middag med min käresta och druckit ett glas vin "för att det är gott". Visst, man behöver inte vara vuxnare än man känner sig, men jag tycker att det är grymt att känna mig vuxen så jag är jättevuxen och stolt över det. Så det så!

 

Torktumlaren och luddet.

Några som är underbart lekfulla och underbart härliga vuxna är de tu som vigdes i lördags. Stort grattis till fina fina Maggie och Simon. På bilden nedan har vi precis fått in det bubbel som vi skålade i på vår hälsningsfilm till er. Vi jagade solnedgången för att tillägna er denna, men molnen stal den tyvärr.

Att ha besök är verkligen fantastiskt. Chloe har njutit lika mycket som vi av att ha sin farmor och farfar på plats. Jag och Felix har förutom underbart sällskap också fått sova hela nätter och fått hjälp med matkriget som var dag utspelar sig. Vi har ätit otroligt gott och sedan i lördags, då containern anlände, kunnat få servera maten på våra egna tallrikar och äta med våra egna bestick. En härligt trivial känsla faktiskt.

 Egengrillad färsk hummer. Inte så pjåkigt.

På lördagsmorgonen en timme INNAN utsatt tid (hör och häpna) dök killarna upp med vår efterlängtade container. Med tanke på att golven håller på att läggas så har vi blivit tvungna att fylla hela vardagsrummet med ALLA saker i väntan på att flytta ALLA saker när vardagsrumsgolvet ska bilas upp. Tjohooo! Men fina blir golven så det är bara att bita ihop, värre saker har man varit med om.

  Chloe blev gladast över sin stol och Porsche.

 

Felix över sin golfbag.

Jag över att få sign:a och på så sätt sätta punkt för denna flytt. 

Efter att med gemensamma krafter packat upp 60 kartonger köksprylar såg hemmet ut som ett bombnedslag med en ihopskruvad barnsäng som mittpunkt. Chloe lycklig över att äntligen få en riktig säng. Stort tack för hjälpen Marie och Claes.

 I onsdags packade vi våra väskor och for till Rio.

 En galet stor palm i botaniska trädgården.

Djungel Jane med bihang.

 Bambu. Stor bambu.

 Corcovado.

 Ok utsikt över världens häftigaste stad.

 Inte bara häftig, brutalt vacker också.

 Lunchdate med Olivia i Santa Teresa.

 Eftermiddagsprommis längs Ipanema.

 Fina familjen Brodén.

En magiker. Med sina bara fingrar, en kakelplatta, 6 färger och tre minuter skapade den här trollkarlen ett minne från två alldeles alldeles underbara veckor med bästa svärföräldrarna. Stort tack för allt och vi längtar redan till ni kommer tillbaka.

Det blev ett abrupt farväl. När man umgåtts så länge och intensivt så blir det verkligen tyst och konstigt tomt. Där satt vi oss bara i bilen och körde iväg. Kvar vid hotellet stod Marie och Claes medan vi var påväg till vår revisor Vinicius för att få några ärenden uträttade. Bland annat skulle vi få ett nytt företagskort (det fick vi inte för det var inte klart), vi skulle lämna in översättningar för att få brasilianska körkort (det gick inte för vi skulle ha betalat någon särskild avgift 24 timmar innan, men herrarna tog alla våra papper och fixar det åt oss...tror vi. Vinicius talar inte ett ord engelska :). Det viktigaste var dock att få bilen besiktigad. Vi for långt utanför stan i karavan med Vinicius för utan hans hjälp hade det där ALDRIG gått. Besiktningen såg ut ungefär som en Svensk besiktningsstation sånär som på att den var omgiven av djungel. Jag tog en bild, men då kom det genast en kille fram och sa åt mig att radera fotot så jag kan inte bjuda på bildbevis. Cirka två timmar efter ankomst var vi påväg därifrån med alla nya registreringsbevis etc på bilen. Check, en sak mindre på listan. Återigen förde Chloe oss före alla köer. Hur ska det gå när Chloe blir stor?

Påväg från besiktningen hamnade vi fruktansvärda köer. På två timmar tog vi oss bara några kilometer, tur att vi fick en magisk solnedgång att vila ögonen på. Tyvärr lossnade aldrig riktigt köerna, sex timmar senare var vi hemma. Felix var som vanligt en hjälte vid ratten, medan jag och Chloe snusade fint i baksätet. Tack för det älskling. Tur att du fått ta igen dig idag. 

Mina hjärtan.

Hörs snart igen vänner.