Skogsmunkar, inre skönhet och burfåglar.

De senaste veckorna har för mig präglats av en särskild man. En man som kom smygande in i mitt liv. Första gången satte han ett litet litet frö. Andra gången vattnade han fröet. Tredje, fjärde, femte och sjätte gången kunde han lugnt bara iaktta hur en liten grön stjälk började spränga sig upp genom jorden. Mannen jag talar om är ingen mindre än Björn Lindeblad, mannen som lämnande näringslivet för livet som buddistisk skogsmunk i Thailand. Hans sommarprat har öppnat nya dörrar i mitt huvud, men sex gånger, är det inte lite att ta i tänker ni. Sanningen är väl att jag vid de sista tre lyssningarna inte aktivt har satt på sommarpratet ytterligare en gång, men inte heller valt att stänga av. Medan vi målar lyssnar vi på sommarens sommarpratare eller på diverse dokumentärer. När en är slut tar nästa vid. Oftast står man antingen och vinglar på en stege eller är så kladdig om fingrarna att man inte vill peta på telefonen och något man redan har hört går på ytterligare en gång. Normalt sett klara man kanske en kvart eller så, men när Björn Lindeblads lugna stämma hörs kan jag inte byta, jag bara måste lyssna....bara en gång till. Det fantastiska är att efter varje gång har jag fastnat för något nytt. Något som jag inte hörde förra gången. Förmodligen för att jag då var då tankemässigt uppslukad av något annat tänkvärt mannen har delat med sig av. Jag är säker på att att det här inte är enda gången han kommer att omtalas eller citeras i denna samling veckovisa tankar.


Ett parti i Björn Lindeblads sommarprat handlade om inre skönhet. Han beskriver hur han ser sig själv i spegeln och möts av av en helt annan spegelbild än den han känner sig som. I sitt sinne är han vackrare än vad spegelbilden återger. Hans rena samvete och leverne har givit honom en inre skönhet så mycket viktigare än den yttre. När jag lyssnar till detta slår det mig att jag inte har ställt mig på vågen på veckor. Jag som alltid har haft exakt koll på vad jag väger. Hur kommer det sig frågar jag mig själv? Det första som slår mig är Chloe. Det kan låta klyschigt och jag försöker inte på något sätt påskina att ett liv utan barn inte skulle vara lika meningsfullt, men livet får en ny mening. Som person får man ett nytt uppdrag, på samma sätt som när man börjar på ett nytt jobb. Den mest betydande skillnaden är väl egentligen att man inte precis kan säga upp sig.

Under många år har jag precis som många många andra såväl tjejer som killar jagat kilon. Vissa vill ha fler, andra vill ha färre. Vid denna jakt har olika verktyg används. Alla har inte varit sunda. Vad är det då som driver personer dit? Naturligtvis är det olika för alla personer, men gemensamt för alla är nog ändå förväntningar. Från vilket håll dessa förväntningar kommer är dock väldigt varierande tror jag. Vi, eller framförallt ni som bor i Västerländska länder, lever i en tid där smalhet har gott hand i hand med snygghet en längre tid. Hela tiden exponeras vi genom all typ av media för väldigt smala människor med "perfekta" kroppar. "Åh, skulle jag se ut sådär, då skulle jag vara lycklig." Emma Wiklund sa i sitt sommarprat flera kloka saker, men jag fastnade särskilt för två. Det ena handlade just om dagens falskhet i media, hur allt, precis ALLT retuscheras. På hennes tid fick man gå hem om man hade en finne, nu plockar man enkelt fort både finnar, nån decimeter runt midjan, vartenda naturligt och mänskligt väck på kroppen och skapar en välsvarvad "perfekt" produkt. Åter till förväntningarna. Länge har man klankat ner på männen för att de skapar en press på att tjejer ska se ut på ett visst sätt. Jag tror att det blir backning på den. De som skapar de värsta förväntningarna och har de mest dömande ögonen är vi tjejer och det är faktiskt vidrigt. Självklart finns det likväl killar som hjälper till att späda på detta som tjejer som verkligen är medsysterliga. Emma Wiklund talade även om detta fenomen och benämnde det just med- och motsystrar. Mycket klokt. Varför lägger vi denna press på varandra? Vi måste sluta att vara motsystrar och bli mer medsysteriga. 

Tänk er de här två situationerna. Jag använder nu det hippa uttrycket hen för att ni själva ska få placera in han eller hon i sammanhanget. I vilken av situationerna är det mest troligt att det är tjejer och killar som symboliseras av ordet hen.

Hen sitter med en kompis på en uteservering på en välbesökt gågata i en storstad med varsin välsmakande dryck framför sig på bordet och njuter av sensommarsolen. De pratar om sommaren som varit och då och då avbryts samtalet av att någon kommenterar en snygg tjej som passerar.

Vid bordet bredvid sitter hen med en kompis och även dessa pratar om sommaren som lider mot sitt slut. På gatan passerar samma personer, men de snygga tjejerna får föga uppmärksamhet, eventuellt en kommentar om att de där skorna verkligen inte passar ihop med väskan. I övrigt faller de flesta kommentar i samma anda. De riktas till tjejer och det positiva sidorna av de passerande tjejerna uteblir.

Naturligtvis är detta en otroligt stereotypisk bild och jag vill understryka att alla mina fina vänner inte faller under denna kategori, men tyvärr finns det alldeles för mycket av detta i Sverige. Det kallas väl den svenska avundsjukan. Jag vet inte om det är rätt ord. Hur som helst så är avsaknaden av detta här något som gör mig varm om hjärtat och får mig att må otroligt bra. Jag äter det jag vill (inom rimliga gränser naturligtvis), jag rör på mig och kunde nu inte motstå att nu ställa mig på vågen för att konstatera att jag av att inte tänka och jaga ett endaste kilo har hamnat under min vikt innan Chloe hoppade in i magen. Tidigare i livet har mina tankar tagits upp till stor del av just denna viktfråga och ansträngningarna har inte alltid givit resultat. Nu är frågan som bortblåst och jag fullständigt tillfreds med mig själv och då går det tydligen av bara farten. Det sägs att vi människor blockerar våra sinnen och kroppar genom stress och press. I mitt fall stämmer det tydligen. Jag känner mig väldigt vacker och min älskade Felix säger ofta att han tycker att jag är det. Vad mer behöver jag? Uppskattning av mig själv och av den jag skattar mest. Tro inte att jag är omedveten om utseendefixeringen i Brasilien, men den ter sig på ett annat sätt. Att proppa in silikon i rumpan för att min svank ska få en 90-gradig vinkel är liksom inte aktuellt, de klotrunda silikonbrösten har aldrig lockat mig och att plocka bort ben ur kroppen för att få en smalare midja är ju ren idioti. Alltså är jag så långt ifrån det brasilianska idealet att jag inte ens orkar bry mig. Långt ifrån alla kvinnor här ser ut som sambadansöserna från karnevalen i Rio. Kurvor ska det vara och dessa ska framhävas. I såväl urringningar som korta tröjor och kjolar. Lite extra mage och kraftiga lår stoppar inte dessa självsäkra kvinnor från att bjuda på sig. Det älskar jag. Själv ser jag ut som en utomjordning, men jag är nu nöjd och glad över min starka kropp som klarar så mycket. Detta trots de små fjantiga tuttarna, huvudet som är alldeles för litet i proportion till resten av kroppen, de gråa håren som börjar tränga sig fram och den putande lilla magen. Innan ni låter jakten på kilon får fortsätta så måste ni fråga er varför. Lova mig det.

 

Här hemma har det varit en fruktbar vecka. Förra söndagen var vi på Chá de fraldas hos Bruce och Elandia. Deras lilla Sofia ska dyka upp om ett par veckor och Chá de Fraldas är om en typ av babyshower, med enda skillnaden att alla tar med sig blöjor i olika storlekar. På så sätt så byggs det upp ett lager av blöjor att använda för att slippa lägga pengar på det. Jätteroligt och trevligt. Vi träffade massor av härliga människor och Chloe har mött det roligaste hon sett...hundar på nära håll. Stackars hundarna. Chloe ville inget annat än att klappa och var de därför alltid hack i häl.

Brasiliansk smörgåstårta.

 Värdparet till vänster och ett par trevliga britter till höger.

 Chloe vill klappa. 

I tisdags lämnade vi in ansökan för att få ansöka om att driva verksamhet. Ja, ni läste rätt. Man måste först ansöka om att få ansöka. Så nu får vi hålla tummarna. Vi har redan ett företag, men denna ansökan handlar om att få tillstånd att driva verksamhet på orten.  Anar att någon tänker att vi måste vara galna som inte har kollat upp det innan vi flyttat vårt pick och pack till andra sidan jorden, men det är inte riktigt så det funkar. Vi hade inte hade kunnat ansöka om detta tidigare.

Någonstans bland dessa mappar ligger nu vår ansökan om ansökstillstånd.

Vi har också beslutat oss för vilken färg huset ska få. Det blev grönt i mamma Ingers ära. Vi har nu målat alla väggar som vetter mot poolen och är mer än nöjda. Mycket elegant. Färgen blev perfekt. Efter mycket om och men, vill jag lova. Jag och killen i färgaffären höll på i timmar för att få fram exakt rätt kulör. Han gav sig inte, men tur var väl det för tillslut blev det ju verkligen bra.

 

                                 Gult vs grönt.                                 

Elektrikern har varit här hela förra veckan och installerat 220 voltuttag i rummen. Till vår stora glädje fungerar alla våra medhavda TV-apparater och även med brasilianska DVD-spelare. Vår fina elektriker som talar lite engelska är en underbar man. Han ägnade säkert två dagar med att gå runt med bekymrad min, rynkade ögonbryn, fingrarna i yform över hakan till ljudet av ett dovt "Hmmmm". Han tittade och tittade, men så plötsligt så började han jobba och nu har det gått undan. All belysning i trädgården byts också och och ersätts av ny med nya ljussensorer. Det blir bra det.

Förra veckan talade jag om vuxenhet. I och med veckans nya sysselsättning som herr Brodén helhjärtat har gått in för så måste han nog falla under människokategorin vuxna. Var dag tar han noga hand om sin käre vän Suris. Vår första surdeg. Nu ska det börja bakas på allvar.



Surdegsskapandet satte mig slumpartat i kontakt med en gammal, gammal klasskamrat. Han och jag hatade och älskade varandra på samma gång. När hans namn i form av en länk till surdegsbagarens favoritbloggar dök upp kunde jag naturligtvis inte motstå att gotta mig i hans framgång. Daniel Roos, en riktig magiker på det han gör. Dessertkonditor. F*n va fint det är när rätt personer hamnar på rätt plats. När all energi får kanaliseras ut rätt och bli till något fantastiskt. Det värmde i hjärtat.

Vad som också har värmt i hjärtat denna vecka var två korta meningar. Sexton ord från en person som är brutalt efterlängtad. Det är bland annat för dig jag viker ut mig såhär, därför viker jag nu ut dig med ett citat:

"Spontant. Fan vad jag gillar dig å fan vad coola ni är med ert projekt! Pöss"

Sådana så meddelanden betyder gränslöst mycket och spontant Malin så är du nog fan ännu coolare.

Jag vill också tacka Adam som i skrivandets stund delade med sig av en länk till en låt som när modet tryter och längtan till Sverige smyger sig på ska få oss att inse att vi har gjort rätt val. Vintersaga med Ted Ström. Du kunde inte haft mer rätt Adam.

Köttbullar med gräddsås och lingonsylt eller pannkakor är kanske inte så exotiskt för er, men för oss.

 

Just nu längtar vi allt lite efter svensk effektivitet. Arbetet med våra golv har nu mer eller mindre avstannat. Delvis på grund av sorgliga omständigheter som ingen kan ansvara för, men vi anar också att herrskapet har fått ett annat stort jobb. Nya killar har varit här de senaste dagarna. En otrevlig typ som inte kan säga tack, hej eller hej då. Med sig har han också sin fågel i bur. Varje dag. Denna flyttar han runt på och då och då blir det natt och han hänger över ett skynke. Natt är det tydligen också då och då för honom. Plötsligt hittar man honom sovandes på golvet. De senaste veckorna har det inte hänt mycket alls, vilket såklart är vanvettigt frustrerande och ledsamt eftersom vi verkligen vill kunna komma i ordning.

 Bjuder på en bild på fågeln i sin bur. Vid tidpunkten för fotografiet var det solstund för fågeln.

Nu anlände just två killar som ska jobba. Klockan är 13.03. Jag måste gå och instruera så gott jag kan. 

Tack för visat intresse. På återhörande och glöm för allt i världen inte att lyssna på Björn Lindeblad:

Sommar i P1 med Björn Lindeblad